Sorry for delay...
Hät har det varit kuken i örat.
Kommer du ihåg när man sa det? Vi sa så i Kävlinge. När något var dåligt.
Tänk. Mannens könsorgan i negativt användningsområde.
Det är sällan det. Kuken i örat.
I vilket fall. Jag har sovit på dagarna. Haft Hortons. Grymma anfall på natten. Vankat av och an. Vaknat på morgonen av klockan - vill få iväg sonen lite mysigt. Spänningshuvudvärk. Migrän ovanpå det. Och mensvärk. I JUST FUCKIN LOVE MY LIFE.
Nu har jag stigit upp. Dragit i mig koffeintabletter, smärtstillande, alla andra bromsmediciner, övriga vitaminer och läst CARPE DIEM och andra livscitat som sk livscoacher tror gör skillnad och tittat på roliga fredagsbilder som folk lägger upp på Facebook för att peppa sin omgivning med. Jag har även fått gå på toa och samlar mod till att duscha utan att svimma. Känner mig tillräckligt stabil för det! Dessutom, som en liten bonus, har jag redan kunna äta ett ägg! Det ger ju energi.
Varför denna ansträngning, kan man undra...
Jo. Sedan ca ett halvår är jag bjuden på middag hos en kollega. Den ska jag pallra mig till.
En liten stund ska jag sitta med. Säga hej. Jag behöver umgänge. Umgänge utöver tapeterna, soffan och närmast anhöriga.
Det får kosta på energireserven.
Jag känner starkt behov att bli sedd som människa. Det känns som jag är marginaliserad till en sjukskriven, odugling. Tappat tron på mig själv. Jag börjar bli folkskygg. Jag vill åtminstone vara Nilla.
Egentligen orkar jag inte. Det finns en röst inom mig som säger att jag måste. Det handlar om överlevnad och verklighetsförankring.
Mitt besök och starten av utredning på neuropsyk i tisdags skrämde skiten ur mig. Jag fyller 40 snart och är i så uselt skick pga Hortons, mediciner och det faktum att jag haft så demoniskt ont så länge. Att få det svart på vitt slog undan benen på mig. Det får jag skriva mer om en annan gång men känslan av att drunkna kan säkert alla relatera till.
Vi hörs!
