Tog en bild. Mest för att kolla hur jäfra illa ställt är det med mig egentligen? Hur rundgosig om kinderna är jag nuförtin'?
Jamen titta! Jag ser ju ut som min mamma!
Dör. Fick akut ålderskris.
Kan inte riktigt tänka klart. Rundgosig OCH gammal. Vilken dag detta är...
Vänder på det. Det kan väl vara dagen då jag tar mig samman och skärper mig. Börjar bry mig igen. På riktigt. Tar mig tid. Inte lufsa omkring som ett lolloplöfso.
Så mycket energi som flödat ut från mig senaste dygnen...
Borde kanske vara jublande glad? Känner vanmakt och sorg.
Skickade domen och några artiklar till pappa och fick "Uschianemej. Tackar." tillbaka. Det räcker. Förstår precis var han är. Hur han menar.
Mådde illa när jag läste. Det går inte att glädjas. Nu är det ändå över. Den här delen.
Orkar inte reflektera mer än så här. Orkar inte diskutera eller skriva smart om våld i nära relationer. Det gör andra så bra.
Orkar inte reflektera särskilt över domen och hur de valde att tidsbestämma.
Nu är det över. Denna delen.
Alla får en chans att börja läka.
Skrev om i ett tidigare inlägg om att jag inte riktigt är på hugget idag. Av flera skäl.
Fick frågan av en vän om något utlöst det. Och ja... detta har grott i mig hela dagen. Det får inte vara så här.
Kvinnan bakom rubriken har ett ansikte för mig. Det är så starkt.
Jag känner så mycket. Det går inte att blunda.
http://www.expressen.se/kvp/kent-62-skar-halsen-av-sin-sambo/
Känner mig ledsen i magen. Kroppen. Dämpad. Sinnet lyfter inte.
Vill sova bort mig själv.
Försvinna en stund.
Kommer på mig själv att jag blir irriterad redan på förhand. Hovrätten har inte levererat på senaste tiden. Inte om jag tänker på vad jag fått mig till livs via media senaste tiden iallafall. Förstår att det är en synnerligen liten del...Givetvis gör Hovrätten massor av vettiga saker, fattar sunda beslut men nu är det min känsla som kom till mig och den kan ingen ta ifrån mig.
Jag föraktar denna man som mördade min fd kollega. Min pappas fd kollega och nära vän. Familjevän. Allt runt omkring är så sjukt. Vidrigt. Alla lögner. Svek. Våld. Jag är rädd att Hovrätten hittar något juridiskt litet kryphål dit han kan och får gömma sig. Det får inte ske!
Glömmer aldrig när jag stod och drack cava med en vän och pappa ringde och frågade om jag kollat nyheterna. Ja. Jo. Det hade jag ju.
Fattade egentligen direkt att det var något väldigt galet. Hör det på pappas röst. Direkt. Den iskylan som sveper över hela kroppen är nästan overklig. Det tar en millisekund och det känns som att man är med i en film. En stark overklighetskänsla.
Så säger han:
- Bjärred. Mordet. Anna är död. Mördad. Jag är ledsen.
Allt runt om mig tystnade. Sneglade på Adam. Ville av någon sjuk anledning samtidigt inte förstöra kvällen.
Jag åkte hem. Det gick såklart inte att fortsätta. Stå och dricka bubbel på en slamrig och stojig uteservering var inte rätt ställe. Dessutom spillde servitrisen ner mig och jag överreagerade. Jag ville bara hem. Gråta. Ringa pappa igen. Få kontext. Klamra mig fast i verkligheten. Kanske bli väckt ur mardrömmen.
Det var ett gräsligt och bestialiskt mord. Lilla, lilla Anna.
Fucka inte upp detta. Hovrätten.
Anna är ett fingerat namn.
Dom om mord i Bjärred uppskjuten http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article17744852.ab
Michael Kors kommer till Kicks. Äntligen.
Äntligen. Detta är det viktigaste som hänt mitt badrumsskåp sedan han lanserade en summer edition för Estee Lauder.
Ja. Jag är nörd i ämnet.
Så mycket jubel och applåder man kan få för att få fram ett litet litet vääzzz ur plasttrumpet när man snart är två år gammal trodde jag knappt var möjligt. Inte konstigt pågen aldrig släppte taget.
Jag får då inga applåder för spel av plasttrumpet. Men syrran konstaterade då att jag väl knappast brukar spela plasttrumpet. Sant. Sant.
Vi fortsatte resonemanget. Under bältet.
Pratade om andra blåsintrument. Och vad annat man kan blåsa i för kul.
Vill inte återge det ordagrant men vi enades att hyllningar kunde yttra sig på olika sätt beroende på vilket blåsintrument vi sattsä tutade i.
Enades också om att våra obligatoriska blockflöjtslektioner i åk 3 sällan var till nytta nu för tiden. Beträffande den biten.
Hur som helst så var han obeskrivligt söt, den lille pågen. Tar över trumpetliret efter sin morfar, min pappa, som faktiskt kan spela. På riktigt.
Sonen kommer upp med kokande vatten i en plastpåse.
- Hur länge håller sig detta vattnet varmt tro?
-Ingen aning. Vi tar väl tiden?
Så. 14.30.
Klockan går.
I min mobil just nu har jag ca 43 bilder på denna byggnad. Hösten var vacker tillsammans med Moriskan. Gillar ju som bekant inte färgen orange men idag funkade det utmärkt!
Kupolen lyste och tävlade med löven. Jag försökte fånga det på bild men lyckades inte. Det var barn som skulle ner i dammar och som ville visa hur de kunde hänga upp och ner. Så som det ju är när man är i en park med ett halv dussin barn. Underbart!
Stay classy, Nilla.
Kom vid en perfekt tidpunkt. Ingen kö. Stolpade rakt fram. Glass åt alla. Kaffe. Läsk. Topping. Strössel. Våfflor. Larma på.
Halva priset!
Kung i glassbaren!
Kan vi dra in någon från gatan kanske? Här vare högt vatten på kontot och nu ska vi äta glass! Ben & Jerry's. Lyxie Lyxie.
Peanut-butter-creamy-choco-skosula-chunky-fatass-brownie-cow-sugarjunkie-sucker-icecream.
Det tar en halv evighet att beställa en glassort. Jag hade ett helt halvt liv på mig igår. Stod som sagt FÖRST I KÖN.
LOOSERS.
Måste söka terapi för dom här "nu tjänar jag pengar på halva-priset" -kickarna jag känner.
Det blev glass över till er. Öppet idag också!
I Halloween är det bäst att jobba proaktivt så jag inte skrämmer mig själv i onödan.
Dessutom tänka enligt devisen:
- Av skadan blir man vis.
Alltid roligt att testa. Men det blev liksom inte möed av det.
Jo. Placeboeffekten hos barnen var fantastisk!
Vi bara går och dräller. Dessutom så himla skönt att ställa tillbaka klockan. För jag tänkte göra smoothie och baka grova scones... men när jag kom ner i köket hade jag redan gjort det.
Det har väl varit infekterat en tid. Grott som en bakteriehärd. Istället för prata om det, tvätta rent en smutsigt sår så har vi låtit det vara. Därför var det ofrånkomligt.
- Ofta förbannar jag den dag då vi träffades första gången.
När någon säger så till mig har jag svårt att lyssna vidare. Där och då slutar det vara konstruktivt.
Eller när någon från ingenstans stormar fram när jag pratar med någon och vrålar om hur ful och vidrig denna stackars person är. Rycker och sliter i mig. Att jag ÅTMINSTONE kan ha den goda smaken att välja någon med klass. Hur äcklad detta gjorde honom.
Som stormar min telefon med sms i vrede. Då stänger jag av mobilen. Orkar inte läsa. Blir ledsen över all skit som hälls över mig. Ledsen över insikten att det är nu det rasar. Dessa ord, detta beteende är oåterkalleligt.
Hoppades på förnuft och sans nykter. Men nej. Det fortsatte.
Beter sig som en svartsjuk pojkvän. Det har han knappast mandat att göra. Så nu är jag en vän kort. Han är borta.
Det känns sorgligt. Oerhört sorgligt.
En vän som visat tydliga våldstendenser och med detta utåtagerande kontrollbehov utan impulskontroll kan knappast vara hälsosamt för mig. Mitt varningssystem slår igång.
Sedan får vår vänskap sträcka sig långt bakåt i tiden bäst den vill.
Alla ni som tjatar om hur vacker hösten är. Ni har fel. Hösten är orange. Den ser ut som en luggsliten rävfåll.
Denna bild tog jag i tisdags uppe i Bålsta. Totalt deprimerande.
Orange. Den färgen plockar fram det absolut fulaste i mig och får hela mitt väsen att se rödplufsig ut.
Hösten kan gå i ide och återkomma hösten 2014 för att aldrig mer återkomma.
Borde gå på min provtagning. Fått kallelser. Struntat. Så enkelt. Det blir så påtagligt att jag är sjuk där bakom medicinerna som håller mig upprätt.
Nu ligger lappen på i sovrummet och bränner hål på byrån. Ibland lägger jag en kudde över. Då känns det lite bättre. Kväver den. Ångesten.
Snart är recepten slut. Måste gå innan dess. Frigöra tid. Men har inte tid. Ta ledigt från jobbet. Hinner ju inte.
Undanflykter. Klart jag skulle hunnit.
Det är så jobbigt bara.
Imorgon åker jag till Stockholm och jobbar. Så jag har packat, strukit, fixat, övat min föreläsning. Ready.
Scrubbat. Målat. Fönat. Onödighetskrämat med 1000 krämer.
Sjukt vad mycket kollijox jag smetar in i det där huet. This face is a massindustri.
Förklarar det genom trötthet. Omtumlande helg. Förlorat en vän.
Orkar inte tala om det ens
Tankar på träffa någon växer och växer. Eller längtet. Så kommer funderingen och det lilla tvivlet upp inom mig... kanske jag träffade rätt? Kanske jag kastat bort möjligheten. Kanske det skulle gå.
Tänker på honom varje dag. Flera gånger. Känner en sådan brinnande längtan efter honom. Doft. Leende. Röst. Allt.
Eller så är det något jag längtar efter. Ingen specifik alltså. Han är senast kända kärlekskänsla därför förknippar jag det med honom. Vet ej.
Vet bara att jag längtar efter att få komma till ro. Bli älskad. Älska tillbaka. Har så väldigt mycket att slösa till rätt.
Ytterligare ett vilset och spretigt inlägg. Men det kändes skönt häva ur sig lösryckta spår. Få ur dem ur hjärnloopen.
Tack.
Han borde vara här. Det är så. Bara.
Borde. Det finns många borden i mitt liv.
Som jag skiter i. Av olika anledningar.
Dammsuga tex.
En av biohistoriens bästa "inifrån salongen" bilder. Förlåt för det.
Dock lättar det upp med bild. Eller hur?!
Skulle iofs lika gärna kunna peta in bild på en soluppgång från Andorra men... Biosalong blir're.
Filmen The Butler får 3,5 biopopcorn.
Intressant på sitt sätt. Får allergiutslag av nässelkaraktär av sådant tillrättalagt.
Men popcornen. Mums! Jag åt upp ca 10 000. Både mina egna samt gjorde framgångsrikt anspråk på grannens när jag bedömde att hen var klar. Lite fräckt måhända. Men jag var sugen och hungrig.
Nu trött. Attacksomnar!
Jakten på flawless fortsätter. Kom igen nu Mac! Sen kan jag ta itu med det där gråa inuti.
Det här krämet ska i vilket fall få mig bli mindre röd i plytet, få min foundation att sitta bättre samt ge allmän lyster.
I slutänden kommer det underförstått att göra mig lycklig.
Hoppsan. Det slank ner en tröja också. Den kommer ej göra något för mig. Antagligen bara ge mig kli och kärringkör.
Bytt avatar på Twitter. En ganska kul bild. Eller så är den rolig för jag vet hur roligt jag hade när den togs. Svårt avgöra det där. En vimmelbild är det hur som helst. Från Eurovision. En av delfinalerna. Jag var på plats och såg rubbet.
Just den här delfinalen fick vi se babyface Bonnie Tyler framföra en platt rökare utan ett enda ansiktsuttryck tex.
Bara det var värt entrébiljetten.
Tittar man noga har jag ett ärr på hakan. Det var då ett envetet sår att ge med sig. Så går det när man hånglar med någon med skägg (mycket hångel) och har dåligt läkkött. Ärret satt i längre än kärleken varade om en sär.
Ska uppfinna hångelskydd att montera på hakan om jag nu TILL ÄVENTYRS får till det med någon igen.
Jodå. Det brukar inte va några problem. Grabbar tag i den jag vill ha. Om jag vill. Men ska ju som bekant sluta med sådant. Edit: Har slutat med sådant. Totalt.
Letar kvalité.
Jahopp. Detta blev nu ett oerhört lösryckt inlägg om... AVATAREN. Just det. Det var den som jag började drälla om.
Hej fokus.
Kolla upp huvudvärk. Hamnar långt ner på lista. Men jag skriver upp det.
Ska istället värka fram min 3 minuter s show idag. Prio ett. Har mallar hyggligt klara. Tror jag. Gaaaaaah.
Det räcker alltså inte att ställa sig och säga
- Hello everybody. I'm bländande och bra. You are supposed to feel värme och deltagande. Därför det säger många om mig.
Fan också. Så fila show it is.
Man kan må illa av längtan. Det går. Jag vet det. Stålsätta sig. Så går det över efter en stund. Men när det sköljer över känns det övermäktigt.
Någon la upp en bild på en nässelfjäril på Instagram och frågade sig om det var den sista för i år. Pang. Så var massor med minnen tillbaka. Igen.
Vet inte vad jag längtar efter egentligen.
Jo. Det där fina.
Vill ha det där underbart härliga.
Vill hitta det med någon igen.
Vill våga tro. Igen.
Just nu. Nu. Nu som när jag ligger här är jag nog mest ledsen. Känns som att en del i mitt hjärta kommer att vara svart och ihåligt länge. Avskyr låta så här melankolisk och svår.
Jag vet bara inte hur jag ska plåstra om skiten.
Nu blir det tigrar. Söndag. Mys. Täcke och soffa. Givetvis en hög med pepparkakor. Eller inte givetvis. Men i min hjärna just nu så är pepparkakor ett givetvis.
Om två dagar kräks jag på pepparkakor.
Undrar vad den vill mig. Var den kommer ifrån.
Det är inte Horton. Inte migrän.
Jobbigt när jag står upp. Blir värre framåt dagen. Gör mig illamående. Sitter framme i pannan och upp i hjässan samt nacke. Trycker i öronen. Haft hela veckan om jag ska vara ärlig.
Så jag ligger ner. Vill helst inte vara yr.
Jaha. PALLA DETTA DÅ.
Nu har jag raderat igen.
Läst hans ord en sista gång. Diskuterat med en vän. Det är bara desperation. Tomhet. Inga handlingsplaner, ingen förändringsvilja eller förändring alls.
Ingen insikt. Dravvel.
Blockar. Bort.
Precis stapplat mig upp. Orkar ingenting. Ska skrutta runt. Klia på min allerginäsa. Gå i shorts och tröja. Stå i hörn.
Alla dagar är intressanta. Denna dock lite extra intressant eftersom jag fått hot om polisanmälning. Jahopp. Aldrig hänt förut. Annars är det jag som polisanmäler. Men nu alltså tvärtom.
Det kommer inte leda någonstans men jag slutar aldrig förvånas över galenskapen. Någon vrålar på mig i ca 45 minuter utan att andas och sedan så ska jag polisanmälas. Rimligt. Har ändå 17 år i branchen så någon gång måste vara den första.
Märkligt. Idag dyker det upp överallt. Minnen. Allt påminner.
Stick. Passera. Schas. Jag vill inte. Sluta rör till det i huvudet på mig. Orkar inte.
Till och med känt din doft.
Jag tog visst slut. Igen. Undrar vad som hände. Det blev mjölksyra i hela hjärnan. Sedan spred sig den till kroppen.
Nu ligger jag som en boll i köket och ruvar tills... ja... tills ingenting.
Skulle vilja krypa in i en stor varm famn just nu. Borra in näsan. Bara vara där.
Livet, livet. Döden, döden.
Med denna lilla konversation om begravning så säger jag
- Gonatt!
Underbara påg. Glad. Rolig. Fnittrig.
Kramig. Ville visa saker.
Jag tyckte att han doftade mormors strykbräda och det hade vi väldigt roligt åt.
Själv hade jag inte en aning om att mormors strykbräda hade en egen doft fram till idag... men. TA-DA!
Han tyckte jag doftade vaniljbulle som vanligt.
Vi la oss i hans säng och kollade nyaste SPLAY. Emil skrattade så han kvillrade. Han tycker di där är sååå coola.
Ibland kollade han på mig för se hur jag reagerade. Han VILL ju så gärna att jag också ska gilla det.
Minns exakt den där känslan. Minns exakt besvikelsen då pappa inte orkade kolla klart med orden:
- Nja. Det där är inget för mig.
Så jag tittar.
Han såg lite trött ut. Frågade honom om det. Men nej. Få honom erkänna trötthet... tror hellre att han skulle dansa ballongdans på tösakalas.
Jag gick iväg fem minuter och kom tillbaka, hittade honom sovandes.
- zzzzzz
- Sover du, Emil?
- Va? Nä. Jag bara slappar och dregglar.
♥
Detta inlägg skriver jag för att mitt hjärta svämmar över. Det svämmar över till killen som sover här bredvid med ansiktsmask för ögonen och som körde långkalsonger i 19° idag. Ifall ifall. Som idag ville veta allt om premieobligationer. Om Eurofinans verkligen var störst. Vad Deutsche Bank har för rating. Som lovade mig hur många pussar på munnen som helst om han får åka på LAN-läger i Göteborg i sommar med sin hemmabyggda dator. Min 13-åring.
Välkommen hem.
(EmoNilla)
Jag kom ut idag. Höst. Luft. Plötsligt kändes det som att jag skulle sprängas om jag inte kom ut. Hamnar alltid i Alnarpsparken då.
Det här trädet var nästan självlysande. Såg märkligt ut där det stod. Radioaktivt nästan. Försökte fota det för att få det snyggt. Men träd är inte fotogeniska. Verkligheten är bedövande vacker och så kollar man på sin lilla mobilskärm.
- Ynkträdsfjös. Fotoidiotic!
Hur som helst så la jag mig ner till slut. På rygg. I parken. Som nån annan Hasselbladare. Min vana trogen...
Då jag befinner mig i prekära situationer.
ANLÄNDER GÖR DOM FRANSKA TURISTERNA KÖN MANLIGA.
Var fan dök dessa upp ifrån? Strålade ner från rymden eller?
GIVETVIS ville dessa BONJOURA och HA SIG samt reda ut vad det var för säreget träd jag krälade runt i myllan för att få föreviga så passionerat.
Jag kan ingenting om träd. Dom vanligaste. Kanske kan jag imponera på någon med att klämma till med en fjällbjörk eller en blodbok. Annars är det ytterst tunnsått med kunskaperna.
Det är som med vin. Jag vet vad som är gott. Med träd gäller att jag vet vad jag tycker är vackert.
De pekade på trädet och pekade på min mobil. Slog ut med armarna. Jo. Jag fattade. De ville se.
Snap me out of here. Vad har jag för bilder i mobilen egentligen?
Ivriga var dom. Fransmännen.
Frilufttsklädda så det förslog.
Såg mer ut som dom stod i begrepp att bestiga K2. Jag satt där, bland löven, och försökte värja mig. Inte fritidsklädd.
Chockcerise dunjacka. Svarta stuprör, converse och en keps. Höll krampaktigt i min Samsung. Måste ha varit en syn.
Var lite sugen på att säga - Je ma'pelle Jean Darc. Gjorde ej.
Efter vad som kändes som en evighet klämde jag fram. På bästa skånsksvengelska.
- Ooooh.... no battery on phone. And the treeee? It's bjork.
Have a nice day.
Reste mig och gick.
Med löv i baken. LIKE A PROFFESSIONAL INSTAGRAMMARE!
Transa. Kille. Vet inte. Ligger i kökssoffan. Fotar sådana där töntiga egopics. Studerar. Det hjälper ju inte att jag är osminkad.
Fan vad den där kommentaren svider.
Liknar David Bowie med det här Brannan-filtret? Ser sjuk ut. Är sjuk.
Ögonen smala som streck.
Skrattretande. Tänk att inte veta vem jag är. Letar vidare.
Trots absolut noll gensvar så skickar sannolikt bakfyllekåt rant-man (är alltid ute och super på lördagar):
- Nu hade du inte behövt tjata iallafall.
Men kom igen.
Se om det ökar. Eller om han nöjer sig med detta för idag.
Undrar hur många han skickar till. Hagelbössa. Copy paste. Nån svarar säkert. Ja, ingalunda tror jag att jag är "den utvalda".
Återkommer.
Schas. 03.30.
Hjärtat slår för fort.
Känns som det ligger fel. Skaver.
Sådär som det gör ibland på mig.
Försöker hitta skön ställning.
Det är lungorna som skaver. Men känns
som hjärtat när pulsen går. Svårt förklara.
Lungemfysem. Influensa. Bad combo.
Vill komma till ro.
Insomnia.
En som inte riktigt reder ut avatar-grejen. Blev förvirrad över den delade bilden där halva sidan är jag och andra halvan är en twittrare som heter @Rotterweiler.
- Jag trodde först du var en transa. Du är mycket snyggare som tjej.
Jag slätar över det med:
- Jo, jag ser lite transig ut.
Egentligen skulle jag vilja fråga vad hon menade. Vågade inte. Det där är ju min akilleshäl. Jag kan skämta om att jag ser ut som fan. En man. En kille. Vad som helst... En ananas. Men helst ska ju inte folk påpeka i negativa ordalag om hur jag ser ut. Eller sköjja till det.
Anfall är bästa försvar.
Det sitter i sen jag var liten. Orkar inte dra allt det där igen. Kort version: Det togs så ofta fel.
Kort hår. Fel kläder. Go figure.
Jag blev så ledsen. Det sårade så djupt.
Tror fortfarande att jag ser ut som en kille. Blir liten som en yttepytte ärta när någon klämmer ur sig harmlösa saker som detta. Slungas decennier tillbaka och med på resan dras jordklumpar av elaka kommentarer, destruktiva förhållanden och andra minnen där det rackats ner på mitt yttre skal.
Ärtjävel vad värdelös du är som inte duger. Där hamnar jag. Huuuur är det möjligt att falla så brutalt hårt ner i backen?
Har jag inga säkerhetsnät längs vägen? Någon ramp kanke? Nej. Jag har inte det.
Försöker titta på bilden och se... jo... hårt sminkad. Kanske transa. Samma drag som Rotterweiler. Vi var lika. Tydligen. Alltså är jag maskulin. Vet ju det. Nu sa någon sanningen. Vågade. Hon har rätt. Eller? Är det sanningen?
Jag vet faktiskt inte. Jag vet faktiskt inte. Min sanning om mitt yttre är egentligen någon annans. Min sanning om mig själv är inlärd. Sedan har jag dom senaste åren taffligt klistrat över en sanning som "feel good magasin" och proffstyckare tycker att jag borde ha. Den om att jag duger osv. Men den är klistrat med väldigt dåligt lim. Det räcker med en kommentar som denna så faller duglighetsmasken av. All världens väg. Jag krymper till yttepytte Ärta.
Fram kommer den där Draken som jag egentligen identifierar mig med. Som någon lärt mig att jag är. Draken.
Om någon dag kommer jag kunna klista över Draken igen. En liten bit i taget. Det har jag gjort förr.
Okynnes topsar. På den nivån.
Funderar på gå ut och gå en liten trudelutt. (Trudelutt? Vem säger ens så?)
För: Frisk luft. Motion. Få smygkika in i allas "happy home" i skydd av mörkret och kan fantisera om deras liv. Jag minimerar risken för liggsår och förruttnelse.
Emot: Mörkrädd. Lite yr. Ligger skönt i soffan, passiviserad. Rädd för gå in i huset när jag väl kommer hem pga psykmannen som bröt sig in.
Får suga på den karamellen. Dubbeltopsa. En superskill indeed.
Note to self: updatera CV.
Hålig mössa. Fuskfluffpäls. Uppvikta reebook. Nån floffsko. Påskgul soppåse. Veckogammal.
So much fashion this week.
Edit: Här är aldrig någon intressant i mina trakter. Men. Givetvis så släpptes det av två festklädda "var kom ni ifrån hey hey" i vändzonen när jag kom spankulerandes som första klassens lufferzz. Tourettsen i mig ville bara skrika:
- Jag är normal i vanliga fall!
Det blev:
- Ha ha ha ha.
Inget mer. Jo. Jag snubblade nervöst in i soprummet och tog skydd. Mogen kvinna. Yours truly. Wonder why I'm singel.
Yepp. Se så fezzztligt.
Den där brakfesten som skulle vara in my house ikväll med massa göttiga folk blev DET INGET AV. Influensamög.
Så här har jag istället bullat upp. Voff.
Ärligt. La fram servetter för det skulke se tjysigt ut på bild. Tände ett ljus för tändsticksasken låg närmre än att gå och tända.
Annan besvikelse var salsan. Ananas?! Felköp. Direkt vidrig. Frukt i mat är en styggelse. I övrigt sökte jag nyss medlemskap i positiva klubben. Kommer sannolikt BOMBA sociala medier på mer eller mindre genomtänka osakligheter. Inte: Se mig, hör mig, stör mig.
Mer: Jag är så sjukt uttråkad men för sjuk för att aktivera mig.
YOLO gott folk. YOLO.
Jag har gått och uppdaterat mitt lilla stall av tekniska produkter. Triggern kan möjligen vara färgen. Håller det inte för omöjligt. Hur som helst.
Jag kan nu lyssna på musik via blåtand. Ser det som en revolutzione!
I annat fall är det ett rimligt tillhygge om det kommer inkräktare. Detta gäller både för högtalare och kniv. Kniv dålig blåtand i. Den är ju mintgrön.
För att chocka er alla och kanske mest mig själv.... jag köpte även en ny fjärrkontroll! Det tog bara 4 år. Lågt räknat. Nu återstår det bara att ställa in den. Det skulle vara "busenkelt". Well. Jag är väl klar ca 2016 då prion inte är topp 5.
Lampan jag köpte till lilla rummet, flåt, plafonden... den... som jag packade upp och tog en stol och skulle sätta upp bara för att inse... Man måste ju ha sladdar och mög också spånhuvud. Den rasade ner hemskt otippat på en 50-plats i prio. Det blev väldigt jobbigt.
Har inget tålamod med detta. Stöter jag på patrull så blir jag som en tjurig barnunge. DET BLIR INGE'!! Alls.
Min lilla to do-lista finns här. Jajjamensan.
Blåtandhögtalare: Kök. Check.
Det är härligt att känna sig behövd. Hurra! Fylla en funktion i någons liv. Göra skillnad. För mig är det viktigt. En av mina drivers. Så när jag nu legat amöbagrå i en vecka och samlat damm i mina veck så högg jag som en kobra på detta Mayday som basunerades ut på Facebook.
- HILFE! PANIIIIK. Vanliga svarta high heels? Storlek 40. Nån?
Jajjemän. Hur många vill du ha?
Plötsligt har jag rotat i garderoben. Varit i garaget. GJORT MIG TILL. Här ska det uppbådas ett mindre skoupplag. För hon ska ju ha något att välja på. Det ska ju inte se snålt ut. Måste det förresten vara en svart sko? Jag tror bestämt att hon tänker snävt. Så hjälpsamma Nilla klappar sin vän imaginärt på hövvet och plockar fram några alternativa färger också. Så. Visningen kan börja.
Tillfredställelsen i att få vara behövd. Den är så skön. Det gjorde mig på gott humör. Antagligen på ett lite osunt sätt men det spar jag till en livskris och den terapeut som ska rota i mig då.
Skoakut idag. Frisör imorgon. Barnpassare. Hemmapsykolog. Sällskapsdam. Klassmamma. Bullbakare. Ordförande. Hundvakt. Smakråd. Allt i allo. Jag ser ett mönster. Jag erbjuder mig. (Pass it over to the terapeut. )
Hon valde förresten de enkla svarta skorna. Hade räckt jag tog fram ett par skor. Men där har vi en annan grej...
Jag har en t e n d e n s att överarbeta saker. Nåväl. Det hör inte hit.
Kille tar alltså bild från Instagram och skickar till mig för att visa mig vad han vill ha. (Mig). Rantar sedan loss om diverse önskemål.
Detta anses man "få tåla". Annars har man ingen humor. Eller är "oskön".
Vardagsmat. Jag är avtrubbad. Avskyr att jag blivit blasé. En runkande idiot till. Liksom. Knappt att jag bryr mig. Raderar. Går vidare. Svarar inte.
Ska fundera mer över fenomenet och eventuellt orkar jag återkomma. Om det nu är ett fenomen. Beklagligt ur så många aspekter. Det kan man ju slå fast.
- Ta det som en komplimang, var det någon som sa en gång när jag lackade ur rejält när jag fick en kukbild tillsänd mig.
Eeeehm. Komplimang? Hur? Vilken av mina signaler tolkade du så att du tyckte det var grönt ljus att skicka kukbild medan din fru ammar eran gemensamma bebis? Svin. Är det verkligen en komplimang till mig? Nej. Det är att nedvärdera mig. Nog om det.
Jag har fortfarande inte satt på kaffe.
Jag är liiite sugen på kaffe. Inte druckit sedan i lördags. Det är, för dem som känner mig, krejsiness.
Mvh Kaffetant
Mr "Vill du äta" skickar kort och gott:
- Mysa?
Sa ju det... Så genomskinlig.
Svarar inte. Det är slut med allt sådant nu. Känns skönt. Orkar inte ens småsnacka på viber med honom. Pointless.
Strong woman!
Ny fredagsavatar på Twitter. @Rotterweiler gör mig hel. Väldigt kul projekt. Förvirrat. Vi blir förrvirrade. Svarar på fel tweets och skickar dm fel.
Men uppskattat. Och säkert avskytt.
Psykad bild oavsett.
Man vänjer sig.
Inte öppnat dörren sen i lördags. Inre tagit in posten. Bott i soffan. Inte rullat upp. Men hey! Nu har jag duschat!
Luktar gott.
Annat framsteg: Skulle ju stryka destruktiva beteende. Så... *trumvirvel*
Manlig bekant erbjöd sig komma hit med mat, medicin och ville umgås. Komma på sjukbesök.
- Ja, du ska väl ändå äta. Du har säkert inte ätit ordentligt.
Men serrni. Jag vet vad han vill. Också.
Så Lundgren tackade artigt nej. Inget sådant. Han stör min långsiktiga plan. To find löööv.
Nu kan ni applådera. För det var bra gjort av mig.
Tre stycken twittrare har hittat rätt. Deklarerat detta. I ord. Bild. Tänk! Instagrammat ut sin kärlek. Stolta berättat för världen att här är hon, här är han, min kärlek. Det går inte att missa lyckan och alla känslor som ligger bakom. Det lilla pirret innan man valt rätt filter och fått godkänt... väljer att trycka publicera/tweet.
Och vet ni vad? Samtidigt som jag är odelat glad för dessa tre par så kände jag ett visst sting av avund när sista bilden dök upp i mitt flöde igår.
Avund som i: Jag vill också. Jag vill också bli dundrad ut i sociala medier.
-Här är hon, den bästa jag vet!
Eller med någon annan smörig text. Inte så noga.
Avund som i: Jag vill också ha någon att kabla ut för världen.
- Här är tokfrazzen som står ut med mig ♥!
Eller någon annansjälvförminskande bildtext, som skulle vara typiskt mig. Inte så noga. Jag är där. Vill in i en nyförälskad bubbla och börja bygga på något härligt långsiktigt. Sluta med tillfälligheterna jag har i min telefonbok. Som bara är lust.
Varför det skulle basuneras ut på sociala medier och min längtan efter det? Ingen aning var den kom ifrån. Den kom igår. Plötsligt. Kanske förväxlas med längtan efter närhet. Kärlek. Vet inte! Jag brukar vara hemlig. Diskret. Med allt sådant. Inget är sig likt! Jag är en modern Austen-roman?
Jag har aldrig haft "a relationship with" någon på facebook. Inte ens som gift. Förstår inte ens vad min relation har med min facebookprofil att göra. Jag är ju jag. Nu har jag alltid varit oerhört självständig. Independent woman lissom. Men nu. I takt med att min romantiska sida vinner mark i mig så kan jag plötsligt tänka mig detta också. Wut?! Nu vet jag iofs inte om just det är en romantisk handling att ändra relationsstatus på facebook... Men i ett förhållande så tror jag att för många är det ett tecken på seriositet när man går ut på Facebook med sin kärlek. Ett tecken i tiden iallafall. Diskussionen som föregås kan ev vara romantisk? Slå mig med en bukett rosor om jag har fel. Hur som helst. Oromantiska Nilla sneglar hitåt. Vill. Vill ändra relation på Facebook!
Paradox: Har ingen konkret plan hur. Intressant. Som att vilja vinna på Triss men aldrig köpa lott.
Så tänker jag på twittrarna igår igen. Blir varm inombords. Så himla härligt. Gläds med dem. Är ju på inget sätt missunsam. Verkligen inte! Tror på riktigt att det finns någon för alla.
I ärlighetens namn har jag inte varit vidare tillgänglig. Nobbar dejtingsidor kategoriskt. Anmält mig två gånger. Båda gångerna var jag medlem under 12 timmar. Fick kukbilder skickade till mig föreställande bergatroll och fick lätt avsmak. Kände mig utblottad och förfärades över idiotin och kvinnosynen som rådde. Vidare: Går numera knappt ut och jobbar jag inte så är jag med mitt barn. En tillvaro jag trivs utmärkt med men ur ett "hitta-kärlek"-perspektiv är det totalt förkastligt.
På sociala medier får jag en del skamliga förslag med som ni hör på namnet är de just skamliga och inget jag agerar på. Det skulle vara synnerligen desperat.
Jag som normalt är en fena på listor, handlingsplaner borde kunna styra upp något. Vad är det som hindrar mig? Antagligen rädslor. Eller, det ÄR rädslor. Dessa förbannade förlamande rädslor. Det är jobbigt att säga adjö till invanda mönster och rutiner. Tryggheten. Släppa kontrollen. Inse att det är mitt hjärta jag måste sätta i spel. Igen. Mitt sköra.
Det skrämmer fan i mig skiten ur mig.
Så tänker jag på twittrarna igår. Vill.
Tänker på mitt sårbara hjärta. Vill inte.
Så tänker jag på twittrarna. Vill.
Vågskålen väger jämnt. Just nu slog det över på ena sidan tack vare turturduvorna. Den kallhamrade sidan i mig:
- Äh, du kommer snart på bättre tankar, Nilla.
Håll käften.
Händer det så händer det, som alla verkar vilja avrunda singellivets vara eller icke varas-diskussionen med. Tja. Det kanske hade räckt att skriva ett blogginlägg med endast den raden: Händer det, så händer det. Sammanfattar allt. Möjligt. Tråkigt!!
Kanske inte rationellt kommer kunna resonera fram huruvida jag vill eller vågar. Så smidigt det skulle vara dock. Helst skulle jag önska få räkna ut om kärlek är lämplig för mig genom att påvisa resultat efter att ha lagt in siffror till analys i excelfil... Funkar inte heller. Fasen. Vetenskap funkar inte allting.
Så långt begriper jag att jag måste åtminstone släppa taget om mitt hjärta och sparka ut det på lekplatsen. Det går inte för sig att hålla det bakom åtta murar byggda av tuffhet, kyla, humor, taggighet, nonchalans, förnekelse, ignorans och rädsla. Jag måste låta hjärtat gunga lite. Åtminstone se vad som händer? Det svindlar bara jag skrev det. Hatar gunga.
Kontrollfreak.
Nu pratar jag runt i cirklar. Bevisligen har jag en romantisk längtan efter något. Någon. Bara jag kan förändra saken.
Jag ska verkligen hålla fast vid känslan som jag fick igår. Den var så fin. Avunden till trots. Sluta med destruktiva beteenden. Tro på att jag är ett kap. Jag är det! Lägga gamla minnen bakom mig. För gott. Ha ett öppet sinne.
Så kan jag också få åka till Berlin med en jävelbra karl. Eller bli någons baderska. Eller hitta någon att vara kär i och som är kär i mig tillbaka. Och sen få en massa likes på det! (Lycka till med era kärlekar!)
Jag känner inte igen mig själv. Fattas bara att jag köper vidblommig kjol.
Så jag antar att jag är redo. ♥
Tradition. Alltid fotat en sista bild. Som 5-åring. 9, 10. Osv. Här är han sista bilden som 12-åring. Dagen efter en dryg tonåring.
Min finaste. Älskar dig så.
Äntligen något kul. Chattar med en killkompis som raggat upp kvinnor på nätet och tagit i så in i satan.
Den sista hade begärt så hård behandling att möbler gått itu och hotellpersonal kommit upp och frågat om allt var okej.
Härligt på något vis. Fint att han får leva ut och har den goda smaken att berätta för mig.
