Så mycket jubel och applåder man kan få för att få fram ett litet litet vääzzz ur plasttrumpet när man snart är två år gammal trodde jag knappt var möjligt. Inte konstigt pågen aldrig släppte taget.
Jag får då inga applåder för spel av plasttrumpet. Men syrran konstaterade då att jag väl knappast brukar spela plasttrumpet. Sant. Sant.
Vi fortsatte resonemanget. Under bältet.
Pratade om andra blåsintrument. Och vad annat man kan blåsa i för kul.
Vill inte återge det ordagrant men vi enades att hyllningar kunde yttra sig på olika sätt beroende på vilket blåsintrument vi sattsä tutade i.
Enades också om att våra obligatoriska blockflöjtslektioner i åk 3 sällan var till nytta nu för tiden. Beträffande den biten.
Hur som helst så var han obeskrivligt söt, den lille pågen. Tar över trumpetliret efter sin morfar, min pappa, som faktiskt kan spela. På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar