Känslomässigt utmattad

Känslomässigt dränerad. Utblottad.
Har varit på besök i mitt tidigare liv idag.
Har ångest nu.

Kusinkärlek

Flera kilo kärlek

Livet i väntan på showtime

Avdelningen kryptiska inlägg

Semestern slut

I allafall: 3 veckor har jag inte varit på jobbet. Utvilad och redo för allt spännande som ska ske? Absolut inte.
Jag älskar mitt jobb.
Låt mig börja slå fast detta.

För tre veckor sedan linkade jag ut på snedden från arbetet. Halvt i chock. Väntade på om jag hade cancer. Det hade jag inte. Men en tennisboll till cysta i magen hade jag. Som levde jävel. Gjorde ont och plågade mig. Blodtryck och puls... något stämmer inte.
Medicin. Sjukhus. Konvalescens. 

Jag har varit sjuk i tre veckor. Är inte frisk ännu. Minsta lilla jag anstränger mig så snurrar hela världen och jag svimmar.
Känner mig snuvad på sommarkvällarna och det där sorglösa. Enkelheten. Men det må va hänt. Det kommer fler somrar.

Imorgon kraftsamlar jag och går till jobbet. Jag behövs där.
Oroar mig hur det ska gå. Det kommer rivstarta rejält och jag är uppriktigt orolig för hur min kropp ska orka.

- Hur har din semester varit Nilla?
- UUUUUNDERBAR!

Ska jag bygga fasad? Vem orkar lyssna på eländet? Folk ljuger ju hela tiden. För really. Underbar? Nyansera er.

- Hur har din semester varit Nilla?
- För kort!

Den är bra. Då kommer jag ifrån problematiken. (Tack, @filippanna )

- Vad smal du blivit.
Vad ska jag svara på det?
Ja.
Nej.
Tack.
Jaså. Det såg du... vaksamt.
Hur har din vikt hållt sig i sommar?
Dropp-dieten,  rekommenderas!
Håll käften. Vill inte höra kommentarer om min vikt.

- Vad smal du blivit, du får äta upp dig.
Jag kan äta upp dig.

Hur som helst. Jobba. Underbara kollegor. Ska bli så kul att träffa alla! Hoppas jag funkar.

Sov gott!

Freak

Aldrig svarat den här mannen. Då och då dimper det ner små noveller...
Denna har någon månad på nacken nu.
Han är en guide från från Turkiet som hjälpte oss förra sommaren.
Visade inga tendenser till idiotskap där.

But well...
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Observera. Inte svarat honom en enda gång. Inte bemött det. Ingenting.
Han fortsätter med samma energi och lust. Framförallt lust. Freak!

Uppdrag: Klä dig i vitt och åk golfbil

Så löd uppmaningen. Lätt!
Får inte lyfta. Inte anstränga mig.
Men det där. Mjo.
Glajja runt i en golfbil, kolla på golf och ta lite schyssta bilder. Det är ju en baggis!

See ya!

Social animal

Slänger in en bild från en av sommarens roligaste kvällar/nätter. Flinar när jag ser den. Slirigt med grabbarna grus. Reunion. Brorsan med branmannakollegor halkade in i gänget också. Hej och hå. Alla stället stängde vi. Inga sorger eller besvär.

Dessutom hade jag ju varit på dejt först.
I klänningen som mystiskt blivit för liten och ständigt hasade upp. (Fukt i garderoben.) Ett farligt göre med att hålla sig anständig.

Här är kvällen på sluttampen och jag vet att jag fick oanständiga förslag på sms som jag snedtände på. Oh, lord.

En alldeles,  alldeles underbar kväll.

Godmorgon!

Bifogar passande bild.

Bröderna Fyllbult

I en grannfastighet bor Bröderna Fyllbult. På min gräsmatta har det bildats en hög med fimpar. Rakt ovanför bor Bröderna Fyllbult och tadaaa: Ett fönster! Vi behöver inte dra in Rikskriminalen för att lägga ihop detta pussel.

Idag kände jag hur det liksom rann över. Glödande fimpar i torrt gräs. Nej.
Det var dags för att bege mig upp till Bröderna Fyllbults jägarnäste. Dessa jämnt och ständigt drängfulla herrar som skriker och håjar nätterna långa. Inte i sällan i slagsmål med varandra.

Några distinkta knackningar och hundarna därinne löpte amok mot dörren.
Ut kom Bill Fyllbult. Motade bort hundarna in i lägenheten och stängde dörren. Det var ganska tydligt att jag inte var välkommen in. Osade spritbolag och lacknafta, gjorde han. Ögonen stod ut som rödstrimmiga pingisbollar. Linnet nådde näppeligen runt magen.
Jag log min finaste, gladaste. Sträckte fram handen och prestenterade mig. Så där ruskandes trevligt oemotståndligt.

Föga förvånande skyllde Bill Fyllbult alla fimpar på brodern Bull Fyllbult, som var kvar inne i lägenheten.
Han kom med en habil förklaring till fimphög vilket i sig var ganska ointressant. Bill Fyllbullt och jag enades istället om att det inte skulle bli fler fimphögar i min gräsmatta. Vi bondade så vida pass att vi gjorde två high-five och han erbjöd sig klippa mitt gräs på fredag.
En sista high-five blev det innan jag gick ner från loftgången och upp på min lilla plätt.

Då öppnas deras takfönster och Bull Fyllbult sticker ut överkroppen. Det slår mig nu. Honom har jag aldrig sett. En mager härjad man med tatuerade knogar och ett tannalöst leende som sken upp:

- Bara så du ved de, så e söd som en liden sockersnuda! Så nu ved du de! Puss po di. Å förlåt för fimpana.

Sen slog han huvudet i fönstret och försvann inåt. Bort.

Jag tror bestämt det är en skånsk version av Åsa-Nisse som flyttat in.
Blir spännande att se hur min vänskap med Bill och Bull utvecklas.
New BFF.

Stay tuned!!

Så kom dagen...

... då jag alltså lade upp en bild på min bak på nätet. Jaha. Den finns säkert att beskåda om man vill på annat vis. På någon vimmelbild. Inzoomningsbar. Men nu har jag alltså lagt upp själv. Why.

Jag kommer i mina favoritjeans. That's why. Brukar säga:
- När jag kan ha dom ska jag inte klaga ett dugg på vikt eller utseende eller svullenhet. För kan jag ha dom så FÅR jag fanimig icke gnälla.

Och. TA-DAAAA.
Jag har en tendens att racka ner på mig själv (inlärt) och detta mönster ska brytas med positiva bilder och bejaka allt glatt!

Kul. I look awesome. Booom.

The force

Här. Här är man icke tuff. Precis klätt mig civilt för att få åka hem.
Håret i en fettig tova. Inte duschat på fem dagar. Avtorkad spya, svett, urin och blod. Men det lämnar ändå viss doft.   Tänderna borstade hjälpligt i sängen av en sköterska. Inga tops.
Okej. Ni fattar. Ingenting.
Ni ska vara glada för att ni inte känner min doft. För evigt ska denna bild påminna mig om dagarna på avdelning 49.

Jag tror tiden stannade

Så kom #LitenEnhet hem.
En lång kram och samtal om hur han haft det. Jag hade gjort våfflor och han mumsade i sig. Sen pratade vi lite om sjukhuset och han frågade om jag skulle in igen.

- Nej. Bollen är borta från magen nu.

Efter våfflorna gick vi upp och tittade på några klipp på Youtube. Han med huvudet i mitt knä och jag kliade honom i håret. Så somnade han så. Borrade in sig.  Finaste pojken.
Där stannade tiden.

Poff så vaknade han. Smet iväg på golf.
Plötsligt är jag ute ur bubblan.

Hjältar

Det är ju hjältar som jobbar inom vården. Jag ser det så. Alla. Nu har jag precis kommit hem efter att ha tillbringat fyra dagar och tre nätter på sjukhus och inte en enda person jag stött på har icke varit ämnad för sitt arbete.
Det är mycket tal om nedskärningar och underbemanning. Kanske det var sönderstressade sköterskor och undersköterskor på min avdelning, det vet jag inget om, med yttersta professionalism tog samtliga hand om mig. Lugna, vänliga,  vårdande och lyhörda. Utan att för den sakens skull vara daltande. En fin balans. Pålästa dessutom. Alla tog sig tid.  Kanske jag hade tur?

Jag vill inte förringa problemen inom vården. Det jag vill är att hylla dem som arbetar där. Vårdjobb är ett yrke, nu drar jag resolut samtliga över en kam, jag själv aldrig skulle kunna ha.

Jag vet ju själv vad jag ställt till med under mina dagar. Skulle inte fixa deras arbete en dag.
Det har kommit vätska från exakt alla håll och hål man kan komma på icke önskvärda ställen. Jag har svimmat. Larmat. Gråtit. Ställt till med allmän oreda när min puls bestämde sig för att... nä... nu skiter jag i att slå... ett tag. NU SLÅR JAG IGEN... men jäääättelångsamt... osv.
Varenda gång larmade det och någon fick springa benen av sig. Eller torka upp.
Eller lyfta upp. Klappa igång. Spruta in. Eller vad det nu kan vara.
Hjältar, säger jag!

Alltid utan att förebrå. Sucka. Utan att få mig att känna som att mitt människovärde sjönk under markytan. För det ska ni veta. Att du är inte så tuff när du ligger i en gynstol, spypåsen är full, och kateterslangen inte fäster och det börjar rinna över britsen ner på golvet och på sjuksystern. Man ligger orörlig av smärta och yrsel.
Kallsvetten blandas med gråt och skam.
Då har du en hjälte där.
Jag kan inte nog tacka samtliga för allt som gjordes för mig.
Visst, det är deras jobb. Men du kan göra ditt jobb och du kan göra det med det lilla extra. Med genuin omtanke och värme.
Det fick jag. I överflöd.

Undrar verkligen om politiker eller lönesättande person själv varit inlagd någon gång och varit helt i händerna på sjuksköterskor och undersköterskor. Höj deras löner omgående!

Jag är så glad att sjuksköterskan Stina stod på sig att jag skulle börja äta själv, trots att magen vände sig bara jag tänkte på mat, tex. Tack vare det så vände det.
Dom vet... dom där syrrorna.
Hjältar.

Hemma

Hemma. Medtagen. Nu vila.
Först en dusch.
Vila. Vila. Vila.
Tack.

Heaven

Spruta i benet mot onda i magen. Mot illamående direkt via grunkan i armen. Mot huvudvärk i ett extra dropp. Andades  och slumrade bort en timme.
Just nu uthärdligt.

Blurr

Dygnet trollades bort. Poff. Borta. Allt i en dimma.
Sovit. Fick medicin. Det togs kontroller.  Blodprov. Börja om från början.

Har så ont. Det bryter igenom alla sprutor och dropp. Idag blir en ödesdag med både cystan och hjärtat.
Precis nu, 03.45 var det nya blodprover och sprutor som ska vara klara till morgonens avgörande EKG. Min svaga puls och blodtryck ska följas upp av kardiolog.  Frågan är bara när. Nu, som i akut. Eller hemifrån - kallelse.
Den låga pulsen kan vara bidragande till allt svimmande och extrema tröttheten.
Vilopulsen är mellan 43-47. Jättebra om man är elittränad man.  Kvinna min ålder bör ligga 70 - 80. Har man berättat. Kan variera väldigt såklart.  Helt tydligt är att mitt är för lågt. Inte nog med det. Jag andas för sällan också. Samt lååågt blodtryck. Nu upprepar jag mig säkert. .. sorry.

Sedan det här ultraljudet senare idag. En supermaskin. Ingen sån man har på gynakut där allt är varianter av grått. Nu hoppas jag få se vem och vad som slagit sig till ro i min mage. Därefter fattas beslut hur man ska ta bort det. Det är därför jag inte ätit ett smack sedan  före jag kom in.  Bara dropp. Inte hungrig ändå.

Känner mig orolig. Ledsen.
Fina vänner har jag. Hör av sig erbjuder sig hjälp. Så tacksam!
Vill ha semester.  Vill ha sommarlov med min pojk.

Ytterligare ett inlägg skrivit mer för min egen skull. Så jag ska minnas i blurret.

Kom igen

Kom igen, lilla ketoganspruta!
Nu får du leverera här. Jag orkar inte ha mer ont. Fått citodon, diklofenak och ketogan i en fin cocktail. Kom igen nu!!

Övrigt önskemål: Se till att hitta varför min puls är så låg och fladdrar. Varför jag svimmar så fort jag ska upp och röra mig. Få stopp på blödningen i magen. Tack!

Jo. Få bort cystan också. Den vill jag inte ha där. Det är ju den som gör så jeafla ont. Som gör att benet nu släpar. Ryggen värker. Att jag blir kissnödig precis hela tiden. Trycker på andra organ. Ställer till det eftersom jag svimmar när jag reser mig för gå på toa. Blev alldeles för mycket kalabalik där så jag får vara försiktig... Dratta i golvet mitt framför hela teamet. Usch. Kissa på bäcken är inget alternariv.  Nu är det slowmotion-rörelser som gäller! Ont. Ont. Ont. Väck med tennisbollen!

Kan väl passa på att tacka alla jag stött på sedan jag kom in akut idag. Fantastiska! Tack!
Från alla på gynakut till här på avdelningen. Kärlek!

Så min pojk då. Hjärtat där hemma som biter ihop. Han fick huvudvärk och första gången frågade efter alvedon. Orolig. Såklart.
Känner mig som en otillräcklig mamma. Den känslan. Vissen. Senaste dagarna har jag bara velat sova.
Men han gör just nu det han tycker är allra roligast i världen. Det får jag vara trygg med.

Här hos mig är det folk mest hela tiden. Kontroller och grejer. Observation.  Jag skriver här för att försöka fokusera på något annat än smärta. Texten blir inte så bra meñ fyller ett annat syfte.

Egentligen skulle jag in till sjukhuset på måndag och ta itu med allt. Men så blev jag så mycket sämre. Med allt! På eftermiddagen kunde jag inte stå upp utan fick lägga mig på golvet för att inte svimma. Kallsvettig. Yr. Illamående. Ohållbart. Måndag för långt bort. Ringde och stämde av. Jag skulle in. NU.

Min underbara vän Tina körde in mig till sjukhuset och sedan gick det fort. Antar att askgråa inkrypande patienter prioriteras.

Nu ligger jag här... jo... kanske sprutan hjälpt. Känner mig lite sömnigare iallafall.
Håll gärna en tumme för mig att allt ska gå bra. Att jag inte ska ha ont länge till. Har hållt på med detta jetelänge nu.
Är fan trött på skiten.