För en tid sedan skrev jag om ett DM som gick ut på hur sämst jag var.
Här kommer motvikt. Glädjen i att få den här typen av feedback... Enorm! Det blir bubbligt i hela mig.
(Eget skryt luktar illa kanske men det skiter jag i och gör ett vackert undantag denna gång)
Skratt, gråt, mat, champagne, fniss, allvar, flum, sång, minnen, skvaller, framtid, vin, dans, män och galenskap. I likadana kläder. Jag har träningsvärk idag. Av allt skrattande. Jag behövde det.
Som jag behövde det.
Terapi för kropp och själ.
Den var jag värd. Jajamensan.
Jag är ingen koftperson. Är en utpräglad kavajmänniska. Men en kofta kan jag väl ha då.
En.
Kanske det mest långsökta försöket att få mig att köpa pizza. Fick mig ett litet fniss iallafall.
För er som inte vet vad DM är: Direct Message.
Alltså ett meddelande på Twitter som bara jag och hen kan läsa.
För att kunna skicka ett sådant krävs det att båda följer varandra. Eller att den man vill skicka till följer en.
Nåväl. Jag fick ett DM. Precis.
"Du är fan sämst. Avföljer. Blockar."
Jahopp. Knappt sett hen i flödet.
Kan inte bemöta. Fråga varför. (Blockar)
Tveksamt om jag gjort det. Men ändå.
Undrar ändå. Så märkligt.
Jag har arbetat idag. Tillbaka från "semestern". Några fick svaret att jag varit i Thailand.
Samma några tittade med viss skepsis på min mjölkvita solbränna. Den drar åt genomskinligt. Lite som en manet.
Typiskt. Ville glida in lite snyggt i verksamheten men det verkade som att halva styrkan noterat att jag inte varit där på ett tag. Smickrande, förvisso.
Skönt att vara tillbaka! Lite svajigt.
Fick gjort allt. Släckt bränder. Nöjd.
Håller mig lugn. Gick lugnt och försiktigt i korridorerna. Satt ute på lunchen. Åkte hem i tid. Tidigare till och med.
Hemma låg ny kallelse till neurologen. Suck. Never ending story.
Förlåt. Det är mycket hälsorelaterat just nu. Blir så.
I lådan låg även två gratisex av Amelias Kropp och Själ. Direktadresserade till mig.
Wow... Svindlande. Jag måste ju vara världens mesta pucko om inte jag är HEEELT perfekt denna sommar efter att ha fått så konkreta handfasta råd. (What a crap.) Hur orkar man prångla ut samma tidning år efter år? Skåpmat och klichéer. Hälsotips och löften om ny kropp. Vems kropp kommer jag få? Får jag välja? Det är bikinimode som går ut på att förvilla, trolla bort och DÖLJA. Inte en rad om att du duger som du är, framhäv, skit i hur du ser ut på stranden, chilla och ha det gött! Nej, nej. Det var bort med daller och putande magar, förstora, förminska och ge illusion av den perfekta timglasfiguren. Jaha. Då sitter jag väl i ett sådant där kokhett spädbarnstält då. Klipper hål för benen så kan det bli portabelt på ett sätt ingen annan sett förut. Innovativt. Fia-med-knuff formad 37 åring göre sig inte besvär på stranden i sina surfshort. Inte vad jag kunde se. Rätt snygga bröst har jag iofs. Jätteful kejsarsnittad mage. Men den tänker jag inte gömma i någon helkjol och dra upp linningen till armhålan. (tidning).
Happ. Det var lilla raset om det. Stod massor med mög i den tidningen. Går rakt i soporna.
Jag går rakt i säng. Dödstrött!
Det behöver minsann inte vara den där trissvinsten. Jag blir glad för allt. Nu svarade jag först på en tävling på Twitter och idag kom mitt pris. En skiva. Hurra!
Gläds över allt. Var stolt.
Upp med den rögade ålen i luften och skrik:
- Jag vann!
Sen att du staplat det högsta tornet av gamla ölburkar kvittar väl. Någon form av talang det också! Idag tycker jag särskilt att det är viktigt att glädjas över vad som kan verka småsaker. Världen har varit mörk och tung. Jag mår råttbo.
Så. Tack för min skiva! Jag blev jätteglad!
Vila i frid, Nils Horner.
Kämpa Showan.
Måtte den där Hemköpsmannen skämmas när han lägger sig ikväll.
Det får fan finnas en gräns hur spekulativa och utstuderade vissa är i sina statusuppdateringar och bildtexter. Jag blir illamående. Allt för att få sympatier och tycka synd om-gulligull av medsystrar. Som om ens popularitet mäts i hur mycket känslor och styrkekramizar och ♡ man kan locka fram från sina följare eller vänner.
Sjukt är det. Absolut sjukt.
Om tio minuter kommer #LitenEnhet hem efter pappavecka. Hoppas han är på gott humör. Hyfsat utsövd. Lite längtig.
Att vi kan ta vid där vi slutade.
Har inte riktig energi att "vända rätt" till våra rutiner här. Eller en massa "står mamma kvar även om jag testar gränserna"?
Ja. Jag står kvar. Som världens tyngsta granitblock. Konsekvent och kärleksfull. Jag hittar såklart energin om den måste fram.
Idag önskar jag han trallar in. Att han fått nog uppmärksamhet i veckan och inte behöver kompensera.
Är lite nervös han ska se sparven i mig.
Vill inte det.
Show must go on.
Mitt hjärtas liv och lust. Älskar den pojken.
Jag är fortfarande inne. Sängliggandes.
Några framsteg att rapportera:
Har kunnat duscha! Fått ett bakslag i natt. Men... den här duschen alltså.
Underbart. (Sanitär olägenhet.)
Saker som friska människor tar för givet.
Orkade tom föna håret. Borsta håret. Ta deodorant. Har även gått ut med en soppåse. Gått ut. UT.
Det var ju varmt. Som i varmt. Utan jacka varmt.
Sist på bollen.
Det kommer lösa sig detta också. Såklart.
Alla dessa sysslor. Måste vila mig.
Försiktig optimism.
Solen skiner. Uuuut! Ut ska alla. Alla mobiliserar sina krattor, räfsor och hackor och kastar sig ut så det blir stopp i dörrhålet. Ut och böka i jorden. Nu, nu, nu. Instagramma allt liv som syns i jord.
Det går även bra att snöra på sig allt i hurtighetväg man kan hitta och rusa ut i det vackra vädret. Glöm för guds skull ej att fota dina fräcka skor, ta en bild på andfått ansikte, koppla upp dig mot någon runner-app och lägg upp resultatet på minst två sociala media. Annars har du inte sprungit. Följ upp i morgon med att sucka/beklaga över din träningsvärk så är cirkeln sluten. #KanEjGåITrappor #OMG #Beach2014
Ut och lek. Hopp och skutt. Ta med en picknickkorg. Gör den snygg. Instagramvänlig. #FörstaPicknicken2014 Sol och vår är här. Bara idag? Eller? Det skulle man nämligen kunna tro! Som vissa hetsar.
- Nämen åh. Tråkigt. Våren 2014 varar bara en dag i år så vi måste stressa allt på en dag.
Chilla. Please.
Jag förstår verkligen glädjen i att solen äntligen tränger fram och värmer!
(Att allt ska läggas ut på sociala medier är normalt.)
Skulle någon betrakta oss från ovan skulle vi se ut som ett mänskligt kosläpp.
Vi rusar ut. Solen skrattar åt oss. Låt den!
Jag blir lite stressad. Kommer inte ut.
Ligger här och ser solen lysa in på smutsiga fönster.
Får titta på era skutt via sociala media.
Härifrån ser jag vintergäck och picknickkorgar, snoriga barnnäsor och förälskade par på vårpromenader. Soliga verandor och kaffeintag på läiga altaner.
Löpturer och fräknar som tittar fram av solens strålar.
Det är charmigt. Fint när flödena fylls av spirande grönt. När folk glömmer bort att vara arga. Eller klagiga. När det bara får vara ljust med framtidstro en stund.
Det är faktiskt skönt. Förvisso en naiv "stoppa huvudet i sanden"- föreställning om att livet och världen skulle kunna vara så. Men skönt. En liten stund.
En liten stund då bara bara jag är arg och besviken kvar. Eller jag är väl inte arg.
Det är ju det... Jag vill också vara med på kosläpp.
Och få urinvägsinfektion för jag klätt på mig för lite.
Välkommen våren.
Hatar förövrigt töntiga #-tags.
Då var det final ikväll. Normalt sett någon form av julafton för mig.
Ikväll firas den i stillhet hemma. Själv.
Utan glitter. Inget stoj. Ingen schlagertårta. Det känns väldigt märkligt.
Ligger här i ett nersläckt hus och andas djupa andetag. Det är det jag mäktar med. Känner mig inte ensam.
Eller gör jag det? Nej. Just nu orkar jag ändå inte med sällskap. Mest ledsen för att jag inte mår bra. Nåväl.
Vem hejar jag på?
Som vanligt hejar jag inte på någon särskild. Har mer bidrag som jag anti-hejar på. Blir upprörd om dom skulle gå och vinna alltså. I år är det snorungen Anton Ewald vars ego snart kväver honom. Hoppas han klämmer lill-snoppen i sina trånga byxors gylf efter att han varit på dass. En knappt könsmogen kille som i dansen behöver se efter om mandomen fortfarande sitter kvar (9 ggr) behöver även:
1. Se över koreografin
2. Kolla om könssjukdomar eftersom det verkar klia.
3. Tvätta.
4. Söka vård för M. Jackson komplex
Övriga tips:
1. Ta sånglektioner av Sanna Nielsen. Hon kan trots allt sjunga.
En annan jag inte vill ska vinna är Oscar Zia. Han verkar dock ödmjuk. Annars är samtliga råd från Ewald applicerbara här också.
KLONERNA ANFALLER!!!
Det går en kille i #LitenEnhets klass som har Saade/Ewald/Zia-drag. Återväxten är god. Livzfarliga killar!
Sedan den här Svenning som sjunger som Nordman. En SkrotNiklas som ska få mitt hjärta att brista ut i gråt. SORRY. Fredrik Kempe har skrivit och det känns bara så konstruerat.
Som om en proffskock plötsligt stod och tog åt sig äran för hur goda och äkta Mamma Scans köttbullar är. Det händer inget.
Jag vet att alla älskar hennes story. Om hur hon blev upptäckt. Men låten. Gäsp.
Ellen. Sorry. Vill inte du ska vinna heller.
Yohio... äh. Han är inte med i toppstriden ändå. Haft sin chans. Chanslös. Bara min mamma och några förvirrade kidz som hejar på honom.
Sedan kvittar det. Nog. Vi får se.
Kanske att jag hejar liiite extra på Ace Wilder. Eller Alcazar.
Eller...
Tiffany Persson.
Skönt när allt är över. Allt.
Idag är det vår i mitt uterum. Härligt.
Efter en tuff natt sörplar jag kaffe med mitt nattvak och går igenom allt.
Det har gått bra. Jag är igenom. Det värsta är över. Nu är våren min.
Här kommer en äkta nyhet från verklighetens folk. Heja syrran!
Imorgon ska jag ge er nyhet från overklighetens folk.
Trevlig helg på er alla!
Längtar till sommar. Längtar till varmare vår. Till äventyr. Frihet.
Snart är jag över den här puckeln. Snart.
Ett kort inlägg.
Har inte kraft till mer.
Bilden är ett sommarminne från 2012.
Jag mådde bra då.
Kolla garderobsbrickan! Nr 100. Det var på nyår och jag fick denna. Med lite bubbel i kroppen jublade jag rakt ut. Är väl inte skrockfull egentligen. Eller... inte alls. Men just den här lilla grejen såg jag som världens bevis på att 2014 skulle bli 100% bra.
JÄTTEFÅNIGT.
Med tankens kraft och positiva tankar om sig själv kan man skapa mycket gott. Det är jag helt övertygad om. Man är sin egen lyckas smed och allt det där. Det mesta påverkar jag själv. Jag vill inte låta som en hurtig livscoach men så mycket har jag gått igenom i mitt liv att jag vet hur min inställning påverkar hur framtiden blir. Mitt öde, det står naturligtvis inte och faller på en liten röd plastbricka.
Just nu sätts jag på prov igen. För att pigga upp mig brukar jag titta på bilder. Det lyfter. Minnen bubblar upp. Då kom alla härliga nyårskort fram. 100-brickan.
Jag kunde faktiskt förnimma den där känslan från garderoben. Att allt är möjligt. 2014 är mitt år! Detta jag genomgår nu är ett liten avstickare och med perspektiv kommer erfarenheten att ha stärkt mig.
Jag fixar detta också.
Jag kommer bli helt 100 igen.
Jag är ingen bloggare. Jag är en kräka-av-mig-are. En som vill knappa ur mig i några meningar i affekt eller glädje. Ett kvicksilver som tänker högt i textform. En som använder sin blogg som en liten dagbok och minnesbank för bilder och när twitter inte räcker till riktigt.
Om jag tex tycker att för mycket svarta tankar bubblar under ytan, så hamnar det här. Vill helst inte förgöra mitt flöde med för mycket syra och ledsna moln.
Istället för en rant så skriver jag längre text här och länkar i en tweet. Men bloggare... nej. För det krävs väl viss kontinuitet. En röd tråd. Tema. En eget stil och själ.
#Blogg100. En mental kramp. Det känns som att jag måste skriva något vettigt varje dag. Prestera. Bedömmas. Jag är mer vanlig än vettig. Eller vanligvettig. Orkar inte gräva runt i djupa analyser om saker för mitt liv är ganska kärvt för det första. För det andra gräver andra så mycket bättre.
Just nu är mitt liv multum kärvt. Men så privat är jag aldrig på sociala medier. Att jag berättar om det riktigt kärva och svarta.
Tråkigt kanske. Viktigt för mig iallafall.
Sannolikt detta som gör att jag aldrig kommer bli någon stor twittrare, instagrammare eller bloggare.
Flera anledningar, såklart, men en är att jag inte bjuder upp eller släpper in. Inte ända in iallafall. Släpper inte ut the juicy stuff. Integritet.
Hur som helst.
Idag har livet slagit mig hårt i huvudet.
Mår verkligen inte bra.
Jag kan inte förmå mig att skriva något vettigt om något vettigt. Kan bara reflektera över att jag inte har kraften att sätta mig över detta och gå in i rollen som "bloggaren" och värka fram något insiktsfullt, kul eller penetrerande om något eller någon. Eftersom jag inte är någon "bloggare". Det kommer inte naturligt. Alls.
Men om detta lilla inlägg godkänns så är jag fortfarande med i utmaningen.
Imorgon är en annan dag, om jag får drista mig att dra in en glättig schlagerreferens så här i finaltider.
Inatt gick Oscarsgalan i USA. Den tittade inte jag på. Jag behöver min sömn. Sitta uppe sådär och slarva på natten inför en jobbvecka skulle förstöra resten av veckan.
På sista tiden har jag varit extra trött dessutom. Något mer än influensan som suttit i. Det har varit något mera. Något jag inte heller kan härleda till mina mediciner. Det har oroat mig.
Idag fick jag provsvaren. Låg och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Omtumlande. Nya saker att förhålla sig till. (Ja, jag måste vara kryptisk. )
Jag kastade mig över telefonen för att ringa sjukvården. Ville förhöra mig hur jag skulle gå tillväga vidare. Handfasta råd. Tips. Boka tid för operation.
Hjärtat bultade. Mina samtal kopplades ner hela tiden. Jag kom inte fram.
Panik. Nu NU ville jag ju reda ut allt.
Men nej. Malmös samhälle hade stängt ner. Sjukhus och Polis, Banker. Allt.
Här satt jag nu med mitt superduperviktiga ärende och skulle ju naturligtvis inte dö om jag fick vänta till imorgon med alla mina frågor och funderingar. Just där och då kändes det så. Så sårbar jag kände mig. Vad sårbara vi är. Jag har fortfarande inte fått svar.
Ringer varannan minut ungefär. Nu tex... vill jag avsluta det här inlägget för nu har det bergis gått FEM minuter!
Lekt med tanken att åka dit och sätta mig akut för att få min oro stillad.
Vi får se vad kvällen tar vägen här.
Teknikens under. Kom igen nu!
"- Kan komiker skratta äkta åt skämt? Eftersom dom känner till så mycket bra humor."
För att vara på den säkra sidan och inte spoila något resultat ala SVT så visar vi upp vår grafik med resultat från röstningen först idag. Från Andra Chansen. Melodifestivalen, alltså.
Det gäller att ha säkerhetsmarginaler.
Sitter här i högsätet och väntar på gravid kvinna. Vi ska bränna pengar. Adjö.
Edit: Jag fyndade billigt tvättmedel. Är det inte lite typiskt när man ställt in sig på att shoppa minst halva vårgarderoben? En skuffelse. Helt klart.
Jag hatar mina fötter. Jag hatar mina fötter så mycket att jag nästan hatar människor, nej, kvinnor, som älskar sina. Rackarns. Inser jag får revidera det där också. Hatar människor av kvinnligt kön som av vad jag kan bedöma känner sig bekväma med att gå i någon form av fotbeklädnad där dennes fot och/eller tår kan skönjas. Det är alltså en hel del ont anande varelser.
Mäns fötter skiter jag högaktningsfullt i. Det är förstås min avundsjuka som lyser igenom. Det begriper jag också. Detta utan en endaste högskolepoäng i psykologi.
Vinter och höst är drägligt. Då kan jag gömma mina hemska klumpar i snygga boots och stövlar och liksom "glömma bort" att dom finns där. Det är nu till våren det börjas. Butikerna svämmar över av open-toe-sandal-flip-flopp-hej-hopp-vad-jag-är-söt-och-näpen-skor. Hatar det. Hatar dem.
Dessa skor passar inte mina knotiga 41:or vars avtryck ser ut som Yeti goes anka. Som efter trefikat svullnar upp en halv storlek till. Som har tår som mest känns som hårt stekta prinskorvar random nerstuckna i stabbigt potatismos. Undantaget stortå då. Dessa sorgliga skapelser blev två blå kongo. Ja, dom drar alltid åt blått pga dålig blodcirkulation och hårt ansatta under mina fotbollsår.
- Ha ha vad rolig hon är. Hon överdriver.
- Nä.
Jag är 37 år och kan inte ens bjussa på en bild på eländet. Så jobbigt. The naked truth går inte att visa upp. Är inte där. Sådant problem har jag med detta. Vill icke visa. Ångest! Hjärtklappning. Gråtmildhet. Skäms. Känner mig okvinnlig. Ful. Allt!
Om jag måste gå barfota inför någon har jag några trix: (Rrrys av tanken.)
1: Jag rullar snabbt in tårna under fötterna. Minimera exponering. Tårna tycks sedan länge nämligen helt sakna ben och leder.
2: Sticker in fötterna under en matta om möjligt.
3: Frågar om jag kan få låna ett par strumpor. Hävda frys.
4: Sätter mig, ev omotiverat, med fötterna under mig.
5: På strand: Busenkelt, borra ner fötter i strand.
6: Vira ev sjal runt fötter. (Har hänt att jag hoppat fram och tyckt det varit en bättre idé.)
Mina fötter har blivit ännu fulare med åren. Graviditeten var icke nådig för fötternas väl och ve. 2 storlekar upp eftersom jag pga jättefet när jag väntade #LitenEnhet trampade ner fotvalvet. Fotbollen har väl bidragit. Gener! Det är ju ohyggligt fult att inte ha ordentliga naglar på sina tår dessutom. Improvisera naglar och måla på huden när man ska måla nagellack är verkligen som att sätta läppstift på en gris. Trust me. Knotigt. Ådrigt. Senigt. Skevt. Nåväl. Jag tror ni fattar.
Nu börjas det alltså. Kvinnor kommer klapprande i sina söta sandaletter med sina näpna fötter och jag blir så... störd. Kan. Inte. Se. Mig. Mätt.
(Jo. Det kan jag. Nu överdriver jag eventuellt en aning) Detta i en osund kombination att jag vill gå fram och stämpla dem. Vissa kommer undan med tåring?! Förstärker foten med ankelkedja. Svindel.
Jag känner mig så begränsad. Får köpa tråkiga vårskor (bild) som jag mer eller mindre svettas ihjäl i. Skor som mina knotor och korvar får plats i. Vill gråta. Vill inte gå ut.
- Skärp dig! tänker ni. Ja. Jag skärper mig. Jag går ut. Den impulsen följer jag inte. Kraften hos komplex är stark. Annars vore det inget komplex.
Glömmer ALDRIG en fest för några år sedan där en kvinna sa till mig (Hade för en gångs skull högklackade sandaletter.):
"- Det ser ju lite roligt ut, Nilla... Så är du rätt nätt i övrigt men så tittar man hela vägen ner... så har du så manhaftiga fötter."
En sån kommentar hjälper ju inte mig vidare direkt.
En annan gång dejtade jag en kille som minsann skröt om att han (märklig grej skryta om fö):
- Kunde få vilka tår som helst att knaka!
Wow. Imponerande. Verkligen. Mina rör du inte. Det blev en sådan fånig grej, det där mellan oss. Slutade i slagsmål. Han trodde vi "skojbusade" lite, han, i jakten på mina fötter. Helvete heller! Kämpade för mitt liv!
Tycker uppriktigt det är svinjobbigt. Komplex suger verkligen! Varför kan jag inte bara droppa detta?
I ena stunden tycker jag att jag borde kommit längre med mig själv. Komplex hör tonåren till. Eller? I vintras kändes fotkomplexet så härligt avlägset. I andra stunden, dvs nu... Nu sitter jag här med mina tassar och komplexar mig för fullt. Inget är avlägset.
Fullt påslag.
Tittar på mina skor och tjurar. Är lite ledsen. Faktiskt.
Snart är badsäsongen här. Då återkommer jag med ett annat kärt komplex. Givetvis avlägset nu. Givetvis.
Jag förstår att tittar man ut i världen så ter sig mina fötter och mitt huvudbry som banalt och simpelt. Men trots att världen brinner på sina håll så pågår mitt liv här och nu. I det lilla blev detta viktigt för mig. Just i denna stund. Om vi alltid ska ha omvärldsglasögonen på oss och alltid tänka stort så tappar vi omtanken för den som står precis bredvid. Den personen kan mycket möjligt ha något yttepytte bekymmer som behöver upp till ytan och ut. Ha en sko som klämmer, som i mitt fall. Inget får bli för banalt. Det är den lilla människan som är omvärlden. Dessutom kan inte alla bli krigsreportrar... (Ber jag om ursäkt nu för att jag tar upp tid och skriver om mina fötter?) (Nej.)
Fothelvete.
Våren är på väg.
