Det här med #Blogg100

Jag är ingen bloggare. Jag är en kräka-av-mig-are. En som vill knappa ur mig i några meningar i affekt eller glädje. Ett kvicksilver som tänker högt i textform. En som använder sin blogg som en liten  dagbok och minnesbank för bilder och när twitter inte räcker till riktigt.
Om jag tex tycker att för mycket svarta tankar bubblar under ytan, så hamnar det här. Vill helst inte förgöra mitt flöde med för mycket syra och ledsna moln.
Istället för en rant så skriver jag längre text här och länkar i en tweet. Men bloggare... nej. För det krävs väl viss kontinuitet. En röd tråd. Tema. En eget stil och själ.

#Blogg100. En mental kramp. Det känns som att jag måste skriva något vettigt varje dag. Prestera. Bedömmas. Jag är mer vanlig än vettig. Eller vanligvettig. Orkar inte gräva runt i djupa analyser om saker för mitt liv är ganska kärvt för det första. För det andra gräver andra så mycket bättre.
Just nu är mitt liv multum kärvt. Men så privat är jag aldrig på sociala medier. Att jag berättar om det riktigt kärva och svarta.
Tråkigt kanske. Viktigt för mig iallafall.
Sannolikt detta som gör att jag aldrig kommer bli någon stor twittrare, instagrammare eller bloggare.
Flera anledningar,  såklart,  men en är att jag inte bjuder upp eller släpper in. Inte ända in iallafall. Släpper inte ut the juicy stuff. Integritet.

Hur som helst.
Idag har livet slagit mig hårt i huvudet.
Mår verkligen inte bra.
Jag kan inte förmå mig att skriva något vettigt om något vettigt. Kan bara reflektera över att jag inte har kraften att sätta mig över detta och gå in i rollen som "bloggaren" och värka fram något insiktsfullt, kul eller penetrerande om något eller någon. Eftersom jag inte är någon "bloggare". Det kommer inte naturligt. Alls.

Men om detta lilla inlägg godkänns så är jag fortfarande med i utmaningen.

Imorgon är en annan dag, om jag får drista mig att dra in en glättig schlagerreferens så här i finaltider.