Inatt gick Oscarsgalan i USA. Den tittade inte jag på. Jag behöver min sömn. Sitta uppe sådär och slarva på natten inför en jobbvecka skulle förstöra resten av veckan.
På sista tiden har jag varit extra trött dessutom. Något mer än influensan som suttit i. Det har varit något mera. Något jag inte heller kan härleda till mina mediciner. Det har oroat mig.
Idag fick jag provsvaren. Låg och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Omtumlande. Nya saker att förhålla sig till. (Ja, jag måste vara kryptisk. )
Jag kastade mig över telefonen för att ringa sjukvården. Ville förhöra mig hur jag skulle gå tillväga vidare. Handfasta råd. Tips. Boka tid för operation.
Hjärtat bultade. Mina samtal kopplades ner hela tiden. Jag kom inte fram.
Panik. Nu NU ville jag ju reda ut allt.
Men nej. Malmös samhälle hade stängt ner. Sjukhus och Polis, Banker. Allt.
Här satt jag nu med mitt superduperviktiga ärende och skulle ju naturligtvis inte dö om jag fick vänta till imorgon med alla mina frågor och funderingar. Just där och då kändes det så. Så sårbar jag kände mig. Vad sårbara vi är. Jag har fortfarande inte fått svar.
Ringer varannan minut ungefär. Nu tex... vill jag avsluta det här inlägget för nu har det bergis gått FEM minuter!
Lekt med tanken att åka dit och sätta mig akut för att få min oro stillad.
Vi får se vad kvällen tar vägen här.
Teknikens under. Kom igen nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar