Komplex

Jag hatar mina fötter. Jag hatar mina fötter så mycket att jag nästan hatar människor, nej, kvinnor, som älskar sina. Rackarns. Inser jag får revidera det där också. Hatar människor av kvinnligt kön som av vad jag kan bedöma känner sig bekväma med att gå i någon form av fotbeklädnad där dennes fot och/eller tår kan skönjas. Det är alltså en hel del ont anande varelser.
Mäns fötter skiter jag högaktningsfullt i.  Det är förstås min avundsjuka som lyser igenom. Det begriper jag också. Detta utan en endaste högskolepoäng i psykologi.

Vinter och höst är drägligt. Då kan jag gömma mina hemska klumpar i snygga boots och stövlar och liksom "glömma bort" att dom finns där. Det är nu till våren det börjas. Butikerna svämmar över av open-toe-sandal-flip-flopp-hej-hopp-vad-jag-är-söt-och-näpen-skor. Hatar det. Hatar dem.
Dessa skor passar inte mina knotiga 41:or vars avtryck ser ut som Yeti goes anka. Som efter trefikat svullnar upp en halv storlek till. Som har tår som mest känns som hårt stekta prinskorvar random nerstuckna i stabbigt potatismos. Undantaget stortå då. Dessa sorgliga skapelser blev två blå kongo. Ja, dom drar alltid åt blått pga dålig blodcirkulation och hårt ansatta under mina fotbollsår. 

- Ha ha vad rolig hon är. Hon överdriver.
- Nä.

Jag är 37 år och kan inte ens bjussa på en bild på eländet. Så jobbigt. The naked truth går inte att visa upp. Är inte där. Sådant problem har jag med detta. Vill icke visa. Ångest! Hjärtklappning. Gråtmildhet. Skäms. Känner mig okvinnlig. Ful. Allt!

Om jag måste gå barfota inför någon har jag några trix: (Rrrys av tanken.) 

1: Jag rullar snabbt in tårna under fötterna. Minimera exponering. Tårna tycks sedan länge nämligen helt sakna ben och leder. 

2: Sticker in fötterna under en matta om möjligt.

3: Frågar om jag kan få låna ett par strumpor. Hävda frys.

4: Sätter mig, ev omotiverat, med fötterna under mig. 

5: På strand: Busenkelt, borra ner fötter i strand. 

6: Vira ev sjal runt fötter. (Har hänt att jag hoppat fram och tyckt det varit en bättre idé.)

Mina fötter har blivit ännu fulare med åren. Graviditeten var icke nådig för fötternas väl och ve. 2 storlekar upp eftersom jag pga jättefet när jag väntade #LitenEnhet trampade ner fotvalvet. Fotbollen har väl bidragit. Gener! Det är ju ohyggligt fult att inte ha ordentliga naglar på sina tår dessutom. Improvisera naglar och måla på huden när man ska måla nagellack är verkligen som att sätta läppstift på en gris. Trust me. Knotigt. Ådrigt. Senigt. Skevt. Nåväl. Jag tror ni fattar.

Nu börjas det alltså. Kvinnor kommer klapprande i sina söta sandaletter med sina näpna fötter och jag blir så... störd. Kan. Inte. Se. Mig. Mätt.
(Jo. Det kan jag. Nu överdriver jag eventuellt en aning) Detta i en osund kombination att jag vill gå fram och stämpla dem. Vissa kommer undan med tåring?! Förstärker foten med ankelkedja. Svindel. 

Jag känner mig så begränsad. Får köpa tråkiga vårskor (bild) som jag mer eller mindre svettas ihjäl i. Skor som mina knotor och korvar får plats i. Vill gråta. Vill inte gå ut. 

- Skärp dig! tänker ni. Ja. Jag skärper mig. Jag går ut. Den impulsen följer jag inte. Kraften hos komplex är stark. Annars vore det inget komplex.

Glömmer ALDRIG en fest för några år sedan där en kvinna sa till mig (Hade för en gångs skull högklackade sandaletter.):

"- Det ser ju lite roligt ut, Nilla... Så är du rätt nätt i övrigt men så tittar man hela vägen ner... så har du så manhaftiga fötter."

En sån kommentar hjälper ju inte mig vidare direkt. 

En annan gång dejtade jag en kille som minsann skröt om att han (märklig grej skryta om fö):

- Kunde få vilka tår som helst att knaka!

Wow. Imponerande. Verkligen. Mina rör du inte. Det blev en sådan fånig grej, det där mellan oss. Slutade i slagsmål. Han trodde vi "skojbusade" lite, han, i jakten på mina fötter. Helvete heller! Kämpade för mitt liv!

Tycker uppriktigt det är svinjobbigt. Komplex suger verkligen! Varför kan jag inte bara droppa detta? 
I ena stunden tycker jag att jag borde kommit längre med mig själv. Komplex hör tonåren till. Eller?   I vintras kändes fotkomplexet så härligt avlägset. I andra stunden, dvs nu... Nu sitter jag här med mina tassar och komplexar mig för fullt. Inget är avlägset.
Fullt påslag.

Tittar på mina skor och tjurar. Är lite ledsen. Faktiskt. 

Snart är badsäsongen här. Då återkommer jag med ett annat kärt komplex. Givetvis avlägset nu. Givetvis.

Jag förstår att tittar man ut i världen så ter sig mina fötter och mitt huvudbry som banalt och simpelt. Men trots att världen brinner på sina håll så pågår mitt liv här och nu. I det lilla blev detta viktigt för mig. Just i denna stund. Om vi alltid ska ha  omvärldsglasögonen på oss och alltid tänka stort så tappar vi omtanken för den som står precis bredvid. Den personen kan mycket möjligt ha något yttepytte bekymmer som behöver upp till ytan och ut. Ha en sko som klämmer, som i mitt fall. Inget får bli för banalt. Det är den lilla människan som är omvärlden. Dessutom kan inte alla bli krigsreportrar... (Ber jag om ursäkt nu för att jag tar upp tid och skriver om mina fötter?) (Nej.)

Fothelvete.
Våren är på väg.