Trivs

Vill inte åka härifrån. Här är en drömvärld.
Inga bekymmer. Allt kan hållas på en armslängds avstånd. Stänger ute det som måste göras.

Jag blir kvar här. I min dröm och fantasi.

Tunnsått

Det är inte för dess bibliotek man kommer. Något klent blant titlarna.

Färgmatchning

Fortsättningen.

Flyttar jag till hotellet...

... för gott så är det pga kärleken till dessa friterade rackare.
Citron och kummin-donuts. Med florsocker på. Heaven.

Matchning

Se fär ja. Nu färgmatchar jag också flytleksaker, pool och övrigt. Hurra! Frid råder.

Mvh Ingen karaktär

Ingen karaktär alls faktiskt.

Obligatorisk bild

Vi var här tillsammans bild!
Tagen: Första kvällen.
Status: Solen i ögonen.
Solbränna: Ingen.

Välkommen hit!

Hotellet hade sett till att matcha fördrinken med min outfit. To kind. To kind.

Turkiet levererar

Så skönt att vara här. Jag börjar där.
Detta är avkoppling! Så långt det är möjligt iallafall. Jag har väldigt ont i magen. Det kan jag inte bortse ifrån. Blöder rätt mycket också. Så. Tar man bort dom två störningsmomenten så är det fantastiskt här!
Inte så fasansfullt varmt som i fjol vilket pågen tycker är jätteskönt. "Bara" 33 grader ungefär.
Maten är överdådig. Det är totalt omöjligt att äta sig igenom allt på en sittning.
Bara brödbuffén skulle få ett svensk  bageri gröna av avundsjuka.
Att vara vegetarian på detta hotell är lätt. Grönsaker, frukt och rotfrukter och röror i en uppsjö av varianter och kryddkok. Spännande att testa! Allt vackert upplagt eller utsnidat. Skulle vilja gå runt och fota allt men jag känner mig som turist 1.0 som aldrig sett mat förut och drar mig lite för det.
Dessertbuffén är en dröm. Jag är ju svag för baklavas så jag får mitt lystmäte. 

- Du skulle ju inte äta kakor och skräp härnere sa du mamma.

Det sprack. Första dagen! Jag skulle bara smaka och sedan var det liksom kört.

Ditt kött grillas medan du står och väntar, pannkakor, donuts och våfflor och alla varianter på ägg har sin egen kock. Bara gå fram och beställ. Osv osv osv.
Man behöver inte bli smal härnere! :)

Nu gick jag bananas över maten här. På tal om det... Frukostdags!
Får skriva mer sen.

Nu blire åka av!

Vi kommer att åka! Det blir verkligen av!

Några dagar har gått och jag har med stor tacksamhet varit på sjukhuset och fått beskedet:
- Inte cancer.

Hurra!!

Detta är fantastiskt. Intellektuellt firar varenda cell. Men så länge jag har så här ont så når inte glädjen mina ögon riktigt. Det kommer såklart! Är fortfarande mitt i ett tumult, känns det som.
Tennisbollen i magen växer dessutom. Blöder. Ändrar form. Den måste ut! Men jag fick åka på semester först. Välbehövlig. Starkt smärtlindrad. Hej citodon!

Jag är på inget sätt en orolig själ och är inte rädd för att något ska hända i Turkiet. Andra i min omgivning verkar mer ha ett klandrande katastroftänk:

- Men tänk om... [infoga valfritt skräckscenario där turkisk sjukvård och min hälsa är två parametrar]

Så fungerar inte jag. Vill heller inte lära mitt barn att iaktta onödigt konsekvenstänk heller. Att bli pjoskig dvs.
Det jag vill lära honom är att man ska kämpa på. I just det här specifika fallet med resa/inte resa:
Har min läkare gett klartecken att åka så åker jag och tar mitt barn med mig.

Det ska bli helt fantastiskt.  Om jag längtade innan tennisbollen började lira i magen så är det ingenting mot vad jag gör nu!
Låt mig få lägga mig på en solstol, njuta av god mat, bada och busa med #LitenEnhet. Lyssna på nya ljud och känna spännande dofter. Få komma härifrån. Lägga delar av min hjärna på köksbordet och bara vara en Türkish Delight i en hel vecka.
Bara låt mig få vara det.

Ha det bra! Länge leve All Inclusive med Wi-Fi. 💜

Update i sms-form

Hej! Jag ringde in idag till Kvinnokliniken för jag behöver starkare tabletter. Har ont som attans. Vilket jag skulle kunna göra. Nehepp. Det gick då inte för sig. In igen i så fall. Man ville se ifall något förändrat sig sedan sist. Ok. Fair enough.
Jag frågade sköterskan om hon kunde se om några provsvar kommit in. Hon drog på det och ville inte säga någon. Det var ju läkarens sak. Men sa två saker ändå. 1. Jag var inte gravid. (Visste jag väl!! Det var ju aldrig på tapeten. 2. Nåt (minns ej vad testet hette) var förhållandevis lågt. Det var det där "cancertestet". Läkaren skulle ringa när alla tester var klara.
Jag har ingen aning om vad förhållandevis lågt betyder i detta läge men gissar bra. ??
Försöker hålla mig kall.
Funderar på åka in i morgon. Idag kommer ju pågen hem efter 4 veckor. Vill mysa med honom. Han går först.
Liten rapport. Kram!

Edit: Kommer åka in imorgon. Outhärdligt.

Drönare

Ligger och låter tankarna vandra iväg. Slöar i solen. Bli slö. Som en fluga.
Runt mig tassar en vän. Pratar lite då och då.
Skönt.

Snart ska jag proppa i mig medicin och träffa mitt barn. Inte myst med honom på 4 veckor. Galet. Ska hålla masken. Men så är jag fasadbyggarmästare.

Skämmer bort mig

Ja. Vad ska jag göra. Måste. Göra. Något.
Så nu gick jag till salong och tokgjorde något. Ögonfransarna.
Hon var så söt damen. Så nätt på handen. Försiktig. Strök min panna och tryckte mina tinningar. Tror jag slumrade till en stund.
Unnar mig. Förtränger. Är här och nu.
Tar smärtstillande. Väntar.

Den gråtande clownen

Bilden var först tänkt som ett skämt. Skapad pga att jag var uttråkad. Ledsen. Rastlös. Försöka fly tankar på att jag har ont.
Skulle skriva något i stil med;
- Soleksemen man får nuförtiden är inte bra för mitt sockerbegär.

Men så såg jag att det såg ut som en clown. Ledsna känslor sköljde över mig. Förstärkt av det fruktansvärda i att ett plan blivit nerskjutet. Va fasen!?

Tung dag, Världen.

Ser du? Här är cystan.

- Här är cystan. Stor som en knytnäve. Dom mörka partierna är vätska i buken. Det ska inte vara där. Den ena äggstocken hittar jag inte.

Jag fick verkligen koncentrera mig på vad han sa. Det var så mycket information. Dom senaste dagarna har varit fyllda med smärta och massa provtagningar. Nu kom jag förvisso något steg närmre en lösning och jag förmådde mig inte ta in informationen.
Läkaren visade på sin skärm en massa gråa och svarta skuggor och förklarade och förklarade. Pekade och förklarade. Jag svarade plikttroget:
- Okej. Jaha. Mmhm. Jag förstår.
Jag förstod inte. Kunde inte ta in. Det var som om mina öron slog igen ett mentalt lock.

- Jag ska gå och konsultera en kollega, säger han plötsligt allvarligt.

Där satt jag. Tittade runt i undersökningsrummet. Fick en impuls att springa därifrån. Jag struntar i det här!! Detta har aldrig hänt!
Run Forrest. Run.
Men så kom läkaren in med bister min och hundvalpsögon. Fan. Kan han åtminstone inte vara neutral? Hatar ömkande sjukvårdspersonal.
- Jaaaa du. (DRA INTE PÅ SKITEN. KLÄM FRAM DET BARA!!!)
- Som du förstår måste vi gå vidare med den här cystan eller vad det är och vad det finns i. Den kan vara elakartad, som du ju säkert förstår.

NEJ!! Jag förstår ingenting! JAG HADE JU BARA PROBLEM MED MIN SPIRAL!!!

Jag ville kräka rakt ut. Slå honom rätt över näsan. Som om det är hans fel alltsammans.
Gör jag inte. Istället satt jag tyst. Ställde inte en endaste fråga. Nickade. Försökte ta in handlingsplanen jag fick presenterad för mig. Plötsligt är han klar.
- Lovar du? frågade han avslutningsvis.
Jag ryckte till och nickade. Det verkade vara rätt att interagera så. Vet inte vad jag nyss lovat.

Stirrade tomt ut i vad som kändes i en evighet. Läkaren satt tyst. Tittade på mig medlidsamt.
- Nästa vecka ska jag till Turkiet. Går det bra? kom jag mig för att fråga.
- Hur länge blir du borta?
- En vecka.
- Då går det bra.
- Okej.

Tystnad.

Fler blodprov. Jag blir kontaktad. Adjö, adjö. Sköterskorna önskade jag påsklistrat trevlig sommar. Ut i brinnande solen igen. Ut i overkligheten. Det kändes som folk gick i slow motion.

Jag själv simmar nu klädsim på land och håller på att drunkna.

Här bor bra saker