Känslomässigt utmattad

Känslomässigt dränerad. Utblottad.
Har varit på besök i mitt tidigare liv idag.
Har ångest nu.

Kusinkärlek

Flera kilo kärlek

Livet i väntan på showtime

Avdelningen kryptiska inlägg

Semestern slut

I allafall: 3 veckor har jag inte varit på jobbet. Utvilad och redo för allt spännande som ska ske? Absolut inte.
Jag älskar mitt jobb.
Låt mig börja slå fast detta.

För tre veckor sedan linkade jag ut på snedden från arbetet. Halvt i chock. Väntade på om jag hade cancer. Det hade jag inte. Men en tennisboll till cysta i magen hade jag. Som levde jävel. Gjorde ont och plågade mig. Blodtryck och puls... något stämmer inte.
Medicin. Sjukhus. Konvalescens. 

Jag har varit sjuk i tre veckor. Är inte frisk ännu. Minsta lilla jag anstränger mig så snurrar hela världen och jag svimmar.
Känner mig snuvad på sommarkvällarna och det där sorglösa. Enkelheten. Men det må va hänt. Det kommer fler somrar.

Imorgon kraftsamlar jag och går till jobbet. Jag behövs där.
Oroar mig hur det ska gå. Det kommer rivstarta rejält och jag är uppriktigt orolig för hur min kropp ska orka.

- Hur har din semester varit Nilla?
- UUUUUNDERBAR!

Ska jag bygga fasad? Vem orkar lyssna på eländet? Folk ljuger ju hela tiden. För really. Underbar? Nyansera er.

- Hur har din semester varit Nilla?
- För kort!

Den är bra. Då kommer jag ifrån problematiken. (Tack, @filippanna )

- Vad smal du blivit.
Vad ska jag svara på det?
Ja.
Nej.
Tack.
Jaså. Det såg du... vaksamt.
Hur har din vikt hållt sig i sommar?
Dropp-dieten,  rekommenderas!
Håll käften. Vill inte höra kommentarer om min vikt.

- Vad smal du blivit, du får äta upp dig.
Jag kan äta upp dig.

Hur som helst. Jobba. Underbara kollegor. Ska bli så kul att träffa alla! Hoppas jag funkar.

Sov gott!

Freak

Aldrig svarat den här mannen. Då och då dimper det ner små noveller...
Denna har någon månad på nacken nu.
Han är en guide från från Turkiet som hjälpte oss förra sommaren.
Visade inga tendenser till idiotskap där.

But well...
Vet inte om jag ska skratta eller gråta.
Observera. Inte svarat honom en enda gång. Inte bemött det. Ingenting.
Han fortsätter med samma energi och lust. Framförallt lust. Freak!

Uppdrag: Klä dig i vitt och åk golfbil

Så löd uppmaningen. Lätt!
Får inte lyfta. Inte anstränga mig.
Men det där. Mjo.
Glajja runt i en golfbil, kolla på golf och ta lite schyssta bilder. Det är ju en baggis!

See ya!

Social animal

Slänger in en bild från en av sommarens roligaste kvällar/nätter. Flinar när jag ser den. Slirigt med grabbarna grus. Reunion. Brorsan med branmannakollegor halkade in i gänget också. Hej och hå. Alla stället stängde vi. Inga sorger eller besvär.

Dessutom hade jag ju varit på dejt först.
I klänningen som mystiskt blivit för liten och ständigt hasade upp. (Fukt i garderoben.) Ett farligt göre med att hålla sig anständig.

Här är kvällen på sluttampen och jag vet att jag fick oanständiga förslag på sms som jag snedtände på. Oh, lord.

En alldeles,  alldeles underbar kväll.

Godmorgon!

Bifogar passande bild.

Bröderna Fyllbult

I en grannfastighet bor Bröderna Fyllbult. På min gräsmatta har det bildats en hög med fimpar. Rakt ovanför bor Bröderna Fyllbult och tadaaa: Ett fönster! Vi behöver inte dra in Rikskriminalen för att lägga ihop detta pussel.

Idag kände jag hur det liksom rann över. Glödande fimpar i torrt gräs. Nej.
Det var dags för att bege mig upp till Bröderna Fyllbults jägarnäste. Dessa jämnt och ständigt drängfulla herrar som skriker och håjar nätterna långa. Inte i sällan i slagsmål med varandra.

Några distinkta knackningar och hundarna därinne löpte amok mot dörren.
Ut kom Bill Fyllbult. Motade bort hundarna in i lägenheten och stängde dörren. Det var ganska tydligt att jag inte var välkommen in. Osade spritbolag och lacknafta, gjorde han. Ögonen stod ut som rödstrimmiga pingisbollar. Linnet nådde näppeligen runt magen.
Jag log min finaste, gladaste. Sträckte fram handen och prestenterade mig. Så där ruskandes trevligt oemotståndligt.

Föga förvånande skyllde Bill Fyllbult alla fimpar på brodern Bull Fyllbult, som var kvar inne i lägenheten.
Han kom med en habil förklaring till fimphög vilket i sig var ganska ointressant. Bill Fyllbullt och jag enades istället om att det inte skulle bli fler fimphögar i min gräsmatta. Vi bondade så vida pass att vi gjorde två high-five och han erbjöd sig klippa mitt gräs på fredag.
En sista high-five blev det innan jag gick ner från loftgången och upp på min lilla plätt.

Då öppnas deras takfönster och Bull Fyllbult sticker ut överkroppen. Det slår mig nu. Honom har jag aldrig sett. En mager härjad man med tatuerade knogar och ett tannalöst leende som sken upp:

- Bara så du ved de, så e söd som en liden sockersnuda! Så nu ved du de! Puss po di. Å förlåt för fimpana.

Sen slog han huvudet i fönstret och försvann inåt. Bort.

Jag tror bestämt det är en skånsk version av Åsa-Nisse som flyttat in.
Blir spännande att se hur min vänskap med Bill och Bull utvecklas.
New BFF.

Stay tuned!!

Så kom dagen...

... då jag alltså lade upp en bild på min bak på nätet. Jaha. Den finns säkert att beskåda om man vill på annat vis. På någon vimmelbild. Inzoomningsbar. Men nu har jag alltså lagt upp själv. Why.

Jag kommer i mina favoritjeans. That's why. Brukar säga:
- När jag kan ha dom ska jag inte klaga ett dugg på vikt eller utseende eller svullenhet. För kan jag ha dom så FÅR jag fanimig icke gnälla.

Och. TA-DAAAA.
Jag har en tendens att racka ner på mig själv (inlärt) och detta mönster ska brytas med positiva bilder och bejaka allt glatt!

Kul. I look awesome. Booom.

The force

Här. Här är man icke tuff. Precis klätt mig civilt för att få åka hem.
Håret i en fettig tova. Inte duschat på fem dagar. Avtorkad spya, svett, urin och blod. Men det lämnar ändå viss doft.   Tänderna borstade hjälpligt i sängen av en sköterska. Inga tops.
Okej. Ni fattar. Ingenting.
Ni ska vara glada för att ni inte känner min doft. För evigt ska denna bild påminna mig om dagarna på avdelning 49.

Jag tror tiden stannade

Så kom #LitenEnhet hem.
En lång kram och samtal om hur han haft det. Jag hade gjort våfflor och han mumsade i sig. Sen pratade vi lite om sjukhuset och han frågade om jag skulle in igen.

- Nej. Bollen är borta från magen nu.

Efter våfflorna gick vi upp och tittade på några klipp på Youtube. Han med huvudet i mitt knä och jag kliade honom i håret. Så somnade han så. Borrade in sig.  Finaste pojken.
Där stannade tiden.

Poff så vaknade han. Smet iväg på golf.
Plötsligt är jag ute ur bubblan.

Hjältar

Det är ju hjältar som jobbar inom vården. Jag ser det så. Alla. Nu har jag precis kommit hem efter att ha tillbringat fyra dagar och tre nätter på sjukhus och inte en enda person jag stött på har icke varit ämnad för sitt arbete.
Det är mycket tal om nedskärningar och underbemanning. Kanske det var sönderstressade sköterskor och undersköterskor på min avdelning, det vet jag inget om, med yttersta professionalism tog samtliga hand om mig. Lugna, vänliga,  vårdande och lyhörda. Utan att för den sakens skull vara daltande. En fin balans. Pålästa dessutom. Alla tog sig tid.  Kanske jag hade tur?

Jag vill inte förringa problemen inom vården. Det jag vill är att hylla dem som arbetar där. Vårdjobb är ett yrke, nu drar jag resolut samtliga över en kam, jag själv aldrig skulle kunna ha.

Jag vet ju själv vad jag ställt till med under mina dagar. Skulle inte fixa deras arbete en dag.
Det har kommit vätska från exakt alla håll och hål man kan komma på icke önskvärda ställen. Jag har svimmat. Larmat. Gråtit. Ställt till med allmän oreda när min puls bestämde sig för att... nä... nu skiter jag i att slå... ett tag. NU SLÅR JAG IGEN... men jäääättelångsamt... osv.
Varenda gång larmade det och någon fick springa benen av sig. Eller torka upp.
Eller lyfta upp. Klappa igång. Spruta in. Eller vad det nu kan vara.
Hjältar, säger jag!

Alltid utan att förebrå. Sucka. Utan att få mig att känna som att mitt människovärde sjönk under markytan. För det ska ni veta. Att du är inte så tuff när du ligger i en gynstol, spypåsen är full, och kateterslangen inte fäster och det börjar rinna över britsen ner på golvet och på sjuksystern. Man ligger orörlig av smärta och yrsel.
Kallsvetten blandas med gråt och skam.
Då har du en hjälte där.
Jag kan inte nog tacka samtliga för allt som gjordes för mig.
Visst, det är deras jobb. Men du kan göra ditt jobb och du kan göra det med det lilla extra. Med genuin omtanke och värme.
Det fick jag. I överflöd.

Undrar verkligen om politiker eller lönesättande person själv varit inlagd någon gång och varit helt i händerna på sjuksköterskor och undersköterskor. Höj deras löner omgående!

Jag är så glad att sjuksköterskan Stina stod på sig att jag skulle börja äta själv, trots att magen vände sig bara jag tänkte på mat, tex. Tack vare det så vände det.
Dom vet... dom där syrrorna.
Hjältar.

Hemma

Hemma. Medtagen. Nu vila.
Först en dusch.
Vila. Vila. Vila.
Tack.

Heaven

Spruta i benet mot onda i magen. Mot illamående direkt via grunkan i armen. Mot huvudvärk i ett extra dropp. Andades  och slumrade bort en timme.
Just nu uthärdligt.

Blurr

Dygnet trollades bort. Poff. Borta. Allt i en dimma.
Sovit. Fick medicin. Det togs kontroller.  Blodprov. Börja om från början.

Har så ont. Det bryter igenom alla sprutor och dropp. Idag blir en ödesdag med både cystan och hjärtat.
Precis nu, 03.45 var det nya blodprover och sprutor som ska vara klara till morgonens avgörande EKG. Min svaga puls och blodtryck ska följas upp av kardiolog.  Frågan är bara när. Nu, som i akut. Eller hemifrån - kallelse.
Den låga pulsen kan vara bidragande till allt svimmande och extrema tröttheten.
Vilopulsen är mellan 43-47. Jättebra om man är elittränad man.  Kvinna min ålder bör ligga 70 - 80. Har man berättat. Kan variera väldigt såklart.  Helt tydligt är att mitt är för lågt. Inte nog med det. Jag andas för sällan också. Samt lååågt blodtryck. Nu upprepar jag mig säkert. .. sorry.

Sedan det här ultraljudet senare idag. En supermaskin. Ingen sån man har på gynakut där allt är varianter av grått. Nu hoppas jag få se vem och vad som slagit sig till ro i min mage. Därefter fattas beslut hur man ska ta bort det. Det är därför jag inte ätit ett smack sedan  före jag kom in.  Bara dropp. Inte hungrig ändå.

Känner mig orolig. Ledsen.
Fina vänner har jag. Hör av sig erbjuder sig hjälp. Så tacksam!
Vill ha semester.  Vill ha sommarlov med min pojk.

Ytterligare ett inlägg skrivit mer för min egen skull. Så jag ska minnas i blurret.

Kom igen

Kom igen, lilla ketoganspruta!
Nu får du leverera här. Jag orkar inte ha mer ont. Fått citodon, diklofenak och ketogan i en fin cocktail. Kom igen nu!!

Övrigt önskemål: Se till att hitta varför min puls är så låg och fladdrar. Varför jag svimmar så fort jag ska upp och röra mig. Få stopp på blödningen i magen. Tack!

Jo. Få bort cystan också. Den vill jag inte ha där. Det är ju den som gör så jeafla ont. Som gör att benet nu släpar. Ryggen värker. Att jag blir kissnödig precis hela tiden. Trycker på andra organ. Ställer till det eftersom jag svimmar när jag reser mig för gå på toa. Blev alldeles för mycket kalabalik där så jag får vara försiktig... Dratta i golvet mitt framför hela teamet. Usch. Kissa på bäcken är inget alternariv.  Nu är det slowmotion-rörelser som gäller! Ont. Ont. Ont. Väck med tennisbollen!

Kan väl passa på att tacka alla jag stött på sedan jag kom in akut idag. Fantastiska! Tack!
Från alla på gynakut till här på avdelningen. Kärlek!

Så min pojk då. Hjärtat där hemma som biter ihop. Han fick huvudvärk och första gången frågade efter alvedon. Orolig. Såklart.
Känner mig som en otillräcklig mamma. Den känslan. Vissen. Senaste dagarna har jag bara velat sova.
Men han gör just nu det han tycker är allra roligast i världen. Det får jag vara trygg med.

Här hos mig är det folk mest hela tiden. Kontroller och grejer. Observation.  Jag skriver här för att försöka fokusera på något annat än smärta. Texten blir inte så bra meñ fyller ett annat syfte.

Egentligen skulle jag in till sjukhuset på måndag och ta itu med allt. Men så blev jag så mycket sämre. Med allt! På eftermiddagen kunde jag inte stå upp utan fick lägga mig på golvet för att inte svimma. Kallsvettig. Yr. Illamående. Ohållbart. Måndag för långt bort. Ringde och stämde av. Jag skulle in. NU.

Min underbara vän Tina körde in mig till sjukhuset och sedan gick det fort. Antar att askgråa inkrypande patienter prioriteras.

Nu ligger jag här... jo... kanske sprutan hjälpt. Känner mig lite sömnigare iallafall.
Håll gärna en tumme för mig att allt ska gå bra. Att jag inte ska ha ont länge till. Har hållt på med detta jetelänge nu.
Är fan trött på skiten.

Trivs

Vill inte åka härifrån. Här är en drömvärld.
Inga bekymmer. Allt kan hållas på en armslängds avstånd. Stänger ute det som måste göras.

Jag blir kvar här. I min dröm och fantasi.

Tunnsått

Det är inte för dess bibliotek man kommer. Något klent blant titlarna.

Färgmatchning

Fortsättningen.

Flyttar jag till hotellet...

... för gott så är det pga kärleken till dessa friterade rackare.
Citron och kummin-donuts. Med florsocker på. Heaven.

Matchning

Se fär ja. Nu färgmatchar jag också flytleksaker, pool och övrigt. Hurra! Frid råder.

Mvh Ingen karaktär

Ingen karaktär alls faktiskt.

Obligatorisk bild

Vi var här tillsammans bild!
Tagen: Första kvällen.
Status: Solen i ögonen.
Solbränna: Ingen.

Välkommen hit!

Hotellet hade sett till att matcha fördrinken med min outfit. To kind. To kind.

Turkiet levererar

Så skönt att vara här. Jag börjar där.
Detta är avkoppling! Så långt det är möjligt iallafall. Jag har väldigt ont i magen. Det kan jag inte bortse ifrån. Blöder rätt mycket också. Så. Tar man bort dom två störningsmomenten så är det fantastiskt här!
Inte så fasansfullt varmt som i fjol vilket pågen tycker är jätteskönt. "Bara" 33 grader ungefär.
Maten är överdådig. Det är totalt omöjligt att äta sig igenom allt på en sittning.
Bara brödbuffén skulle få ett svensk  bageri gröna av avundsjuka.
Att vara vegetarian på detta hotell är lätt. Grönsaker, frukt och rotfrukter och röror i en uppsjö av varianter och kryddkok. Spännande att testa! Allt vackert upplagt eller utsnidat. Skulle vilja gå runt och fota allt men jag känner mig som turist 1.0 som aldrig sett mat förut och drar mig lite för det.
Dessertbuffén är en dröm. Jag är ju svag för baklavas så jag får mitt lystmäte. 

- Du skulle ju inte äta kakor och skräp härnere sa du mamma.

Det sprack. Första dagen! Jag skulle bara smaka och sedan var det liksom kört.

Ditt kött grillas medan du står och väntar, pannkakor, donuts och våfflor och alla varianter på ägg har sin egen kock. Bara gå fram och beställ. Osv osv osv.
Man behöver inte bli smal härnere! :)

Nu gick jag bananas över maten här. På tal om det... Frukostdags!
Får skriva mer sen.

Nu blire åka av!

Vi kommer att åka! Det blir verkligen av!

Några dagar har gått och jag har med stor tacksamhet varit på sjukhuset och fått beskedet:
- Inte cancer.

Hurra!!

Detta är fantastiskt. Intellektuellt firar varenda cell. Men så länge jag har så här ont så når inte glädjen mina ögon riktigt. Det kommer såklart! Är fortfarande mitt i ett tumult, känns det som.
Tennisbollen i magen växer dessutom. Blöder. Ändrar form. Den måste ut! Men jag fick åka på semester först. Välbehövlig. Starkt smärtlindrad. Hej citodon!

Jag är på inget sätt en orolig själ och är inte rädd för att något ska hända i Turkiet. Andra i min omgivning verkar mer ha ett klandrande katastroftänk:

- Men tänk om... [infoga valfritt skräckscenario där turkisk sjukvård och min hälsa är två parametrar]

Så fungerar inte jag. Vill heller inte lära mitt barn att iaktta onödigt konsekvenstänk heller. Att bli pjoskig dvs.
Det jag vill lära honom är att man ska kämpa på. I just det här specifika fallet med resa/inte resa:
Har min läkare gett klartecken att åka så åker jag och tar mitt barn med mig.

Det ska bli helt fantastiskt.  Om jag längtade innan tennisbollen började lira i magen så är det ingenting mot vad jag gör nu!
Låt mig få lägga mig på en solstol, njuta av god mat, bada och busa med #LitenEnhet. Lyssna på nya ljud och känna spännande dofter. Få komma härifrån. Lägga delar av min hjärna på köksbordet och bara vara en Türkish Delight i en hel vecka.
Bara låt mig få vara det.

Ha det bra! Länge leve All Inclusive med Wi-Fi. 💜

Update i sms-form

Hej! Jag ringde in idag till Kvinnokliniken för jag behöver starkare tabletter. Har ont som attans. Vilket jag skulle kunna göra. Nehepp. Det gick då inte för sig. In igen i så fall. Man ville se ifall något förändrat sig sedan sist. Ok. Fair enough.
Jag frågade sköterskan om hon kunde se om några provsvar kommit in. Hon drog på det och ville inte säga någon. Det var ju läkarens sak. Men sa två saker ändå. 1. Jag var inte gravid. (Visste jag väl!! Det var ju aldrig på tapeten. 2. Nåt (minns ej vad testet hette) var förhållandevis lågt. Det var det där "cancertestet". Läkaren skulle ringa när alla tester var klara.
Jag har ingen aning om vad förhållandevis lågt betyder i detta läge men gissar bra. ??
Försöker hålla mig kall.
Funderar på åka in i morgon. Idag kommer ju pågen hem efter 4 veckor. Vill mysa med honom. Han går först.
Liten rapport. Kram!

Edit: Kommer åka in imorgon. Outhärdligt.

Drönare

Ligger och låter tankarna vandra iväg. Slöar i solen. Bli slö. Som en fluga.
Runt mig tassar en vän. Pratar lite då och då.
Skönt.

Snart ska jag proppa i mig medicin och träffa mitt barn. Inte myst med honom på 4 veckor. Galet. Ska hålla masken. Men så är jag fasadbyggarmästare.

Skämmer bort mig

Ja. Vad ska jag göra. Måste. Göra. Något.
Så nu gick jag till salong och tokgjorde något. Ögonfransarna.
Hon var så söt damen. Så nätt på handen. Försiktig. Strök min panna och tryckte mina tinningar. Tror jag slumrade till en stund.
Unnar mig. Förtränger. Är här och nu.
Tar smärtstillande. Väntar.

Den gråtande clownen

Bilden var först tänkt som ett skämt. Skapad pga att jag var uttråkad. Ledsen. Rastlös. Försöka fly tankar på att jag har ont.
Skulle skriva något i stil med;
- Soleksemen man får nuförtiden är inte bra för mitt sockerbegär.

Men så såg jag att det såg ut som en clown. Ledsna känslor sköljde över mig. Förstärkt av det fruktansvärda i att ett plan blivit nerskjutet. Va fasen!?

Tung dag, Världen.

Ser du? Här är cystan.

- Här är cystan. Stor som en knytnäve. Dom mörka partierna är vätska i buken. Det ska inte vara där. Den ena äggstocken hittar jag inte.

Jag fick verkligen koncentrera mig på vad han sa. Det var så mycket information. Dom senaste dagarna har varit fyllda med smärta och massa provtagningar. Nu kom jag förvisso något steg närmre en lösning och jag förmådde mig inte ta in informationen.
Läkaren visade på sin skärm en massa gråa och svarta skuggor och förklarade och förklarade. Pekade och förklarade. Jag svarade plikttroget:
- Okej. Jaha. Mmhm. Jag förstår.
Jag förstod inte. Kunde inte ta in. Det var som om mina öron slog igen ett mentalt lock.

- Jag ska gå och konsultera en kollega, säger han plötsligt allvarligt.

Där satt jag. Tittade runt i undersökningsrummet. Fick en impuls att springa därifrån. Jag struntar i det här!! Detta har aldrig hänt!
Run Forrest. Run.
Men så kom läkaren in med bister min och hundvalpsögon. Fan. Kan han åtminstone inte vara neutral? Hatar ömkande sjukvårdspersonal.
- Jaaaa du. (DRA INTE PÅ SKITEN. KLÄM FRAM DET BARA!!!)
- Som du förstår måste vi gå vidare med den här cystan eller vad det är och vad det finns i. Den kan vara elakartad, som du ju säkert förstår.

NEJ!! Jag förstår ingenting! JAG HADE JU BARA PROBLEM MED MIN SPIRAL!!!

Jag ville kräka rakt ut. Slå honom rätt över näsan. Som om det är hans fel alltsammans.
Gör jag inte. Istället satt jag tyst. Ställde inte en endaste fråga. Nickade. Försökte ta in handlingsplanen jag fick presenterad för mig. Plötsligt är han klar.
- Lovar du? frågade han avslutningsvis.
Jag ryckte till och nickade. Det verkade vara rätt att interagera så. Vet inte vad jag nyss lovat.

Stirrade tomt ut i vad som kändes i en evighet. Läkaren satt tyst. Tittade på mig medlidsamt.
- Nästa vecka ska jag till Turkiet. Går det bra? kom jag mig för att fråga.
- Hur länge blir du borta?
- En vecka.
- Då går det bra.
- Okej.

Tystnad.

Fler blodprov. Jag blir kontaktad. Adjö, adjö. Sköterskorna önskade jag påsklistrat trevlig sommar. Ut i brinnande solen igen. Ut i overkligheten. Det kändes som folk gick i slow motion.

Jag själv simmar nu klädsim på land och håller på att drunkna.

Här bor bra saker

Livet är väl märkligt

Det är väl sådär lite lagom snällt mot mig. Jag håller masken. Idag ingen bra dag.
Det blir inte det när jag blir bortsorterad eller när jag blir kränkt. När jag är oförberedd. Som en smäll på käften. Höra att jag inte duger. Få en hel tunna skit över mig om hur värdelös jag är från någon som stått mig nära. Ful. Allt som vederbörande vet sårar.
Det tar en stund återhämta sig.
Stänger in mig i mitt lilla bo och vältrar mig i självförakt. Säkert fel väg att gå men det är min väg. Äh. Kan inte sortera.
Mår bara dåligt. Är ledsen och svart.
Tittar på bilder på mig själv. Duger inte hon?
Jo. Nej? Vet inte vad som är sant. Hatar mig själv för jag inte vet.

Jag är här.

Men det har inte varit läge.

Låtit detta stället vara

Inte behövt spilla över. Varit tom på ord.
Igår gick jag på fest med fin gammal vän iallafall. Det blev en selfie. Hej hopp från oss.

DM

För en tid sedan skrev jag om ett DM som gick ut på hur sämst jag var.
Här kommer motvikt. Glädjen i att få den här typen av feedback... Enorm! Det blir bubbligt i hela mig.
(Eget skryt luktar illa kanske men det skiter jag i och gör ett vackert undantag denna gång)

Kämpa Anton

(Ja, bilden är ett fotomontage.)

Fyllesms

Hoppas han kom fram.

MariaMingel

Skratt, gråt, mat, champagne, fniss, allvar, flum, sång, minnen, skvaller, framtid, vin, dans, män och galenskap. I likadana kläder. Jag har träningsvärk idag. Av allt skrattande. Jag behövde det.

Som jag behövde det.
Terapi för kropp och själ.

Ny kofta

Den var jag värd. Jajamensan.
Jag är ingen koftperson. Är en utpräglad kavajmänniska. Men en kofta kan jag väl ha då.
En.

Pi-dagen

Kanske det mest långsökta försöket att få mig att köpa pizza. Fick mig ett litet fniss iallafall.

Sämst

För er som inte vet vad DM är: Direct Message.
Alltså ett meddelande på Twitter som bara jag och hen kan läsa.
För att kunna skicka ett sådant krävs det att båda följer varandra. Eller att den man vill skicka till följer en.
Nåväl. Jag fick ett DM. Precis.

"Du är fan sämst. Avföljer. Blockar."

Jahopp. Knappt sett hen i flödet.
Kan inte bemöta. Fråga varför. (Blockar)
Tveksamt om jag gjort det. Men ändå.

Undrar ändå. Så märkligt.

Tidningen

Man blir matt.

Alla dessa råd. Tips. Kräks.

Back in bissniss

Jag har arbetat idag. Tillbaka från "semestern". Några fick svaret att jag varit i Thailand.
Samma några tittade med viss skepsis på min mjölkvita solbränna. Den drar åt genomskinligt. Lite som en manet.
Typiskt. Ville glida in lite snyggt i verksamheten men det verkade som att halva styrkan noterat att jag inte varit där på ett tag. Smickrande, förvisso.
Skönt att vara tillbaka! Lite svajigt.
Fick gjort allt. Släckt bränder. Nöjd.
Håller mig lugn. Gick lugnt och försiktigt i korridorerna. Satt ute på lunchen. Åkte hem i tid. Tidigare till och med.

Hemma låg ny kallelse till neurologen. Suck. Never ending story.
Förlåt. Det är mycket hälsorelaterat just nu. Blir så.

I lådan låg även två gratisex av Amelias Kropp och Själ. Direktadresserade till mig.
Wow... Svindlande. Jag måste ju vara världens mesta pucko om inte jag är HEEELT perfekt denna sommar efter att ha fått så konkreta handfasta råd. (What a crap.) Hur orkar man prångla ut samma tidning år efter år? Skåpmat och klichéer. Hälsotips och löften om ny kropp. Vems kropp kommer jag få? Får jag välja? Det är bikinimode som går ut på att förvilla, trolla bort och DÖLJA. Inte en rad om att du duger som du är, framhäv, skit i hur du ser ut på stranden, chilla och ha det gött! Nej, nej. Det var bort med daller och putande magar, förstora, förminska och ge illusion av den perfekta timglasfiguren. Jaha. Då sitter jag väl i ett sådant där kokhett spädbarnstält då. Klipper hål för benen så kan det bli portabelt på ett sätt ingen annan sett förut. Innovativt. Fia-med-knuff formad 37 åring göre sig inte besvär på stranden i sina surfshort. Inte vad jag kunde se. Rätt snygga bröst har jag iofs. Jätteful kejsarsnittad mage. Men den tänker jag inte gömma i någon helkjol och dra upp linningen till armhålan. (tidning). 

Happ. Det var lilla raset om det. Stod massor med mög i den tidningen. Går rakt i soporna. 

Jag går rakt i säng. Dödstrött!

Lite glädje i allt svart

Det behöver minsann inte vara den där trissvinsten. Jag blir glad för allt. Nu svarade jag först på en tävling på Twitter och idag kom mitt pris. En skiva. Hurra!

Gläds  över allt. Var stolt.
Upp med den rögade ålen i luften och skrik:

- Jag vann!

Sen att du staplat det högsta tornet av gamla ölburkar kvittar väl. Någon form av talang det också! Idag tycker jag särskilt att det är viktigt att glädjas över vad som kan verka småsaker. Världen har varit mörk och tung. Jag mår råttbo.

Så. Tack för min skiva! Jag blev jätteglad!
Vila i frid, Nils Horner.

Kämpa Showan.

Måtte den där Hemköpsmannen skämmas när han lägger sig ikväll.

Gräns

Det får fan finnas en gräns hur spekulativa och utstuderade vissa är i sina statusuppdateringar och bildtexter. Jag blir illamående. Allt för att få sympatier och tycka synd om-gulligull av medsystrar. Som om ens popularitet mäts i hur mycket känslor och styrkekramizar och ♡ man kan locka fram från sina följare eller vänner.

Sjukt är det. Absolut sjukt.

Äntligen

Om tio minuter kommer #LitenEnhet hem efter pappavecka. Hoppas han är på gott humör. Hyfsat utsövd. Lite längtig.
Att vi kan ta vid där vi slutade.
Har inte riktig energi att "vända rätt" till våra rutiner här. Eller en massa "står mamma kvar även om jag testar gränserna"?
Ja. Jag står kvar. Som världens tyngsta granitblock. Konsekvent och kärleksfull. Jag hittar såklart energin om den måste fram.

Idag önskar jag han trallar in. Att han fått nog uppmärksamhet i veckan och inte behöver kompensera.

Är lite nervös han ska se sparven i mig.
Vill inte det.
Show must go on.

Mitt hjärtas liv och lust. Älskar den pojken.

Fortfarande inne

Jag är fortfarande inne. Sängliggandes.
Några framsteg att rapportera:
Har kunnat duscha! Fått ett bakslag i natt. Men... den här duschen alltså.
Underbart. (Sanitär olägenhet.)
Saker som friska människor tar för givet.
Orkade tom föna håret. Borsta håret. Ta deodorant. Har även gått ut med en soppåse. Gått ut. UT.
Det var ju varmt. Som i varmt. Utan jacka varmt.
Sist på bollen.

Det kommer lösa sig detta också. Såklart.

Alla dessa sysslor. Måste vila mig.
Försiktig optimism.

Utehets

Solen skiner. Uuuut! Ut ska alla. Alla mobiliserar sina krattor, räfsor och hackor och kastar sig ut så det blir stopp i dörrhålet. Ut och böka i jorden. Nu, nu, nu. Instagramma allt liv som syns i jord.

Det går även bra att snöra på sig allt i hurtighetväg man kan hitta och rusa ut i det vackra vädret. Glöm för guds skull ej att fota dina fräcka skor, ta en bild på andfått ansikte, koppla upp dig mot någon runner-app och lägg upp resultatet på minst två sociala media. Annars har du inte sprungit. Följ upp i morgon med att sucka/beklaga över din träningsvärk så är cirkeln sluten. #KanEjGåITrappor #OMG #Beach2014

Ut och lek. Hopp och skutt. Ta med en picknickkorg. Gör den snygg. Instagramvänlig. #FörstaPicknicken2014 Sol och vår är här. Bara idag? Eller? Det skulle man nämligen kunna tro! Som vissa hetsar.
- Nämen åh. Tråkigt. Våren 2014 varar bara en dag i år så vi måste stressa allt på en dag.

Chilla. Please.

Jag förstår verkligen glädjen i att solen äntligen tränger fram och värmer!
(Att allt ska läggas ut på sociala medier är normalt.)

Skulle någon betrakta oss från ovan skulle vi se ut som ett mänskligt kosläpp.
Vi rusar ut. Solen skrattar åt oss. Låt den!

Jag blir lite stressad. Kommer inte ut.
Ligger här och ser solen lysa in på smutsiga fönster.
Får titta på era skutt via sociala media.
Härifrån ser jag vintergäck och picknickkorgar, snoriga barnnäsor och förälskade par på vårpromenader. Soliga verandor och kaffeintag på läiga altaner.
Löpturer och fräknar som tittar fram av solens strålar.

Det är charmigt. Fint när flödena fylls av spirande grönt. När folk glömmer bort att vara arga. Eller klagiga. När det bara får vara ljust med framtidstro en stund.
Det är faktiskt skönt. Förvisso en naiv "stoppa huvudet i sanden"- föreställning om att livet och världen  skulle kunna vara så. Men skönt. En liten stund.
En liten stund då bara bara jag är arg och besviken kvar. Eller jag är väl inte arg.
Det är ju det... Jag vill också vara med på kosläpp.

Och få urinvägsinfektion för jag klätt på mig för lite.

Välkommen våren.

Hatar förövrigt töntiga #-tags.

No glamour

Då var det final ikväll. Normalt sett någon form av julafton för mig.
Ikväll firas den i stillhet hemma. Själv.
Utan glitter. Inget stoj. Ingen schlagertårta. Det känns väldigt märkligt.

Ligger här i ett nersläckt hus och andas djupa andetag. Det är det jag mäktar med. Känner mig inte ensam.
Eller gör jag det? Nej. Just nu orkar jag ändå inte med sällskap. Mest ledsen för att jag inte mår bra. Nåväl.

Vem hejar jag på?

Som vanligt hejar jag inte på någon särskild. Har mer bidrag som jag anti-hejar på. Blir upprörd om dom skulle gå och vinna alltså. I år är det snorungen Anton Ewald vars ego snart kväver honom. Hoppas han klämmer lill-snoppen i sina trånga byxors gylf efter att han varit på dass. En knappt könsmogen kille som i dansen behöver se efter om mandomen fortfarande sitter kvar (9 ggr) behöver även:
1. Se över koreografin
2. Kolla om könssjukdomar eftersom det verkar klia.
3. Tvätta.
4. Söka vård för M. Jackson komplex

Övriga tips:
1. Ta sånglektioner av Sanna Nielsen. Hon kan trots allt sjunga.

En annan jag inte vill ska vinna är Oscar Zia. Han verkar dock ödmjuk. Annars är samtliga råd från Ewald applicerbara här också.
KLONERNA ANFALLER!!!

Det går en kille i #LitenEnhets klass som har Saade/Ewald/Zia-drag. Återväxten är god. Livzfarliga killar!

Sedan den här Svenning som sjunger som Nordman. En SkrotNiklas som ska få mitt hjärta att brista ut i gråt. SORRY. Fredrik Kempe har skrivit och det känns bara så konstruerat.
Som om en proffskock plötsligt stod och tog åt sig äran för hur goda och äkta Mamma Scans köttbullar är. Det händer inget.

Jag vet att alla älskar hennes story. Om hur hon blev upptäckt. Men låten. Gäsp.
Ellen. Sorry. Vill inte du ska vinna heller.

Yohio... äh. Han är inte med i toppstriden ändå. Haft sin chans. Chanslös. Bara min mamma och några förvirrade kidz som hejar på honom.

Sedan kvittar det. Nog. Vi får se.
Kanske att jag hejar liiite extra på Ace Wilder. Eller Alcazar.

Eller...

Tiffany Persson.

Skönt när allt är över. Allt.

Morgonkaffe i sol

Idag är det vår i mitt uterum. Härligt.
Efter en tuff natt sörplar jag kaffe med mitt nattvak och går igenom allt.
Det har gått bra. Jag är igenom. Det värsta är över. Nu är våren min.

Flash!

Här kommer en äkta nyhet från verklighetens folk. Heja syrran!
Imorgon ska jag ge er nyhet från overklighetens folk.

Trevlig helg på er alla!

Drömmer mig tillbaka

Längtar till sommar. Längtar till varmare vår. Till äventyr. Frihet.
Snart är jag över den här puckeln. Snart.

Ett kort inlägg.
Har inte kraft till mer.

Bilden är ett sommarminne från 2012.
Jag mådde bra då.

Ett tecken #blogg100

Kolla garderobsbrickan! Nr 100. Det var på nyår och jag fick denna. Med lite bubbel i kroppen jublade jag rakt ut. Är väl inte skrockfull egentligen. Eller... inte alls. Men  just den här lilla grejen såg jag som världens bevis på att 2014 skulle bli 100% bra.
JÄTTEFÅNIGT.
Med tankens kraft och positiva tankar om sig själv kan man skapa mycket gott. Det är jag helt övertygad om. Man är sin egen lyckas smed och allt det där. Det mesta påverkar jag själv. Jag vill inte låta som en hurtig livscoach men så mycket har jag gått igenom i mitt liv att jag vet hur min inställning påverkar hur framtiden blir. Mitt öde, det står naturligtvis inte och faller på en liten röd plastbricka.

Just nu sätts jag på prov igen. För att pigga upp mig brukar jag titta på bilder. Det lyfter. Minnen bubblar upp. Då kom alla härliga nyårskort fram. 100-brickan.
Jag kunde faktiskt förnimma den där känslan från garderoben. Att allt är möjligt. 2014 är mitt år! Detta jag genomgår nu är ett liten avstickare och med perspektiv kommer erfarenheten att ha stärkt mig.
Jag fixar detta också.

Jag kommer bli helt 100 igen.

Det här med #Blogg100

Jag är ingen bloggare. Jag är en kräka-av-mig-are. En som vill knappa ur mig i några meningar i affekt eller glädje. Ett kvicksilver som tänker högt i textform. En som använder sin blogg som en liten  dagbok och minnesbank för bilder och när twitter inte räcker till riktigt.
Om jag tex tycker att för mycket svarta tankar bubblar under ytan, så hamnar det här. Vill helst inte förgöra mitt flöde med för mycket syra och ledsna moln.
Istället för en rant så skriver jag längre text här och länkar i en tweet. Men bloggare... nej. För det krävs väl viss kontinuitet. En röd tråd. Tema. En eget stil och själ.

#Blogg100. En mental kramp. Det känns som att jag måste skriva något vettigt varje dag. Prestera. Bedömmas. Jag är mer vanlig än vettig. Eller vanligvettig. Orkar inte gräva runt i djupa analyser om saker för mitt liv är ganska kärvt för det första. För det andra gräver andra så mycket bättre.
Just nu är mitt liv multum kärvt. Men så privat är jag aldrig på sociala medier. Att jag berättar om det riktigt kärva och svarta.
Tråkigt kanske. Viktigt för mig iallafall.
Sannolikt detta som gör att jag aldrig kommer bli någon stor twittrare, instagrammare eller bloggare.
Flera anledningar,  såklart,  men en är att jag inte bjuder upp eller släpper in. Inte ända in iallafall. Släpper inte ut the juicy stuff. Integritet.

Hur som helst.
Idag har livet slagit mig hårt i huvudet.
Mår verkligen inte bra.
Jag kan inte förmå mig att skriva något vettigt om något vettigt. Kan bara reflektera över att jag inte har kraften att sätta mig över detta och gå in i rollen som "bloggaren" och värka fram något insiktsfullt, kul eller penetrerande om något eller någon. Eftersom jag inte är någon "bloggare". Det kommer inte naturligt. Alls.

Men om detta lilla inlägg godkänns så är jag fortfarande med i utmaningen.

Imorgon är en annan dag, om jag får drista mig att dra in en glättig schlagerreferens så här i finaltider.

Omtumlande besked #Blogg100

Inatt gick Oscarsgalan i USA. Den tittade inte jag på. Jag behöver min sömn. Sitta uppe sådär och slarva på natten inför en jobbvecka skulle förstöra resten av veckan.
På sista tiden har jag varit extra trött dessutom. Något mer än influensan som suttit i. Det har varit något mera. Något jag inte heller kan härleda till mina mediciner. Det har oroat mig.
Idag fick jag provsvaren. Låg och väntade på mig när jag kom hem från jobbet. Omtumlande. Nya saker att förhålla sig till. (Ja, jag måste vara kryptisk. )
Jag kastade mig över telefonen för att ringa sjukvården.  Ville förhöra mig hur jag skulle gå tillväga vidare. Handfasta råd. Tips. Boka tid för operation.
Hjärtat bultade. Mina samtal kopplades ner hela tiden. Jag kom inte fram.
Panik. Nu NU ville jag ju reda ut allt.
Men nej. Malmös samhälle hade stängt ner. Sjukhus och Polis, Banker. Allt.

Här satt jag nu med mitt superduperviktiga ärende och skulle ju naturligtvis inte dö om jag fick vänta till imorgon med alla mina frågor och funderingar.  Just där och då kändes det så. Så sårbar jag kände mig. Vad sårbara vi är. Jag har fortfarande inte fått svar.
Ringer varannan minut ungefär. Nu tex... vill jag avsluta det här inlägget för nu har det bergis gått FEM minuter! 

Lekt med tanken att åka dit och sätta mig akut för att få min oro stillad.
Vi får se vad kvällen tar vägen här.

Teknikens under. Kom igen nu!

Dagens #LitenEnhet

"- Kan komiker skratta äkta åt skämt? Eftersom dom känner till så mycket bra humor."

Pelikan med grafiktavla

För att vara på den säkra sidan och inte spoila något resultat ala SVT så visar vi upp vår grafik med resultat från röstningen först idag. Från Andra Chansen. Melodifestivalen, alltså.

Det gäller att ha säkerhetsmarginaler.

Självgod min så kallad egopic

Nu ska hon uuuut

Sitter här i högsätet och väntar på gravid kvinna. Vi ska bränna pengar. Adjö.

Edit: Jag fyndade billigt tvättmedel. Är det inte lite typiskt när man ställt in sig på att shoppa minst halva vårgarderoben? En skuffelse. Helt klart.

Komplex

Jag hatar mina fötter. Jag hatar mina fötter så mycket att jag nästan hatar människor, nej, kvinnor, som älskar sina. Rackarns. Inser jag får revidera det där också. Hatar människor av kvinnligt kön som av vad jag kan bedöma känner sig bekväma med att gå i någon form av fotbeklädnad där dennes fot och/eller tår kan skönjas. Det är alltså en hel del ont anande varelser.
Mäns fötter skiter jag högaktningsfullt i.  Det är förstås min avundsjuka som lyser igenom. Det begriper jag också. Detta utan en endaste högskolepoäng i psykologi.

Vinter och höst är drägligt. Då kan jag gömma mina hemska klumpar i snygga boots och stövlar och liksom "glömma bort" att dom finns där. Det är nu till våren det börjas. Butikerna svämmar över av open-toe-sandal-flip-flopp-hej-hopp-vad-jag-är-söt-och-näpen-skor. Hatar det. Hatar dem.
Dessa skor passar inte mina knotiga 41:or vars avtryck ser ut som Yeti goes anka. Som efter trefikat svullnar upp en halv storlek till. Som har tår som mest känns som hårt stekta prinskorvar random nerstuckna i stabbigt potatismos. Undantaget stortå då. Dessa sorgliga skapelser blev två blå kongo. Ja, dom drar alltid åt blått pga dålig blodcirkulation och hårt ansatta under mina fotbollsår. 

- Ha ha vad rolig hon är. Hon överdriver.
- Nä.

Jag är 37 år och kan inte ens bjussa på en bild på eländet. Så jobbigt. The naked truth går inte att visa upp. Är inte där. Sådant problem har jag med detta. Vill icke visa. Ångest! Hjärtklappning. Gråtmildhet. Skäms. Känner mig okvinnlig. Ful. Allt!

Om jag måste gå barfota inför någon har jag några trix: (Rrrys av tanken.) 

1: Jag rullar snabbt in tårna under fötterna. Minimera exponering. Tårna tycks sedan länge nämligen helt sakna ben och leder. 

2: Sticker in fötterna under en matta om möjligt.

3: Frågar om jag kan få låna ett par strumpor. Hävda frys.

4: Sätter mig, ev omotiverat, med fötterna under mig. 

5: På strand: Busenkelt, borra ner fötter i strand. 

6: Vira ev sjal runt fötter. (Har hänt att jag hoppat fram och tyckt det varit en bättre idé.)

Mina fötter har blivit ännu fulare med åren. Graviditeten var icke nådig för fötternas väl och ve. 2 storlekar upp eftersom jag pga jättefet när jag väntade #LitenEnhet trampade ner fotvalvet. Fotbollen har väl bidragit. Gener! Det är ju ohyggligt fult att inte ha ordentliga naglar på sina tår dessutom. Improvisera naglar och måla på huden när man ska måla nagellack är verkligen som att sätta läppstift på en gris. Trust me. Knotigt. Ådrigt. Senigt. Skevt. Nåväl. Jag tror ni fattar.

Nu börjas det alltså. Kvinnor kommer klapprande i sina söta sandaletter med sina näpna fötter och jag blir så... störd. Kan. Inte. Se. Mig. Mätt.
(Jo. Det kan jag. Nu överdriver jag eventuellt en aning) Detta i en osund kombination att jag vill gå fram och stämpla dem. Vissa kommer undan med tåring?! Förstärker foten med ankelkedja. Svindel. 

Jag känner mig så begränsad. Får köpa tråkiga vårskor (bild) som jag mer eller mindre svettas ihjäl i. Skor som mina knotor och korvar får plats i. Vill gråta. Vill inte gå ut. 

- Skärp dig! tänker ni. Ja. Jag skärper mig. Jag går ut. Den impulsen följer jag inte. Kraften hos komplex är stark. Annars vore det inget komplex.

Glömmer ALDRIG en fest för några år sedan där en kvinna sa till mig (Hade för en gångs skull högklackade sandaletter.):

"- Det ser ju lite roligt ut, Nilla... Så är du rätt nätt i övrigt men så tittar man hela vägen ner... så har du så manhaftiga fötter."

En sån kommentar hjälper ju inte mig vidare direkt. 

En annan gång dejtade jag en kille som minsann skröt om att han (märklig grej skryta om fö):

- Kunde få vilka tår som helst att knaka!

Wow. Imponerande. Verkligen. Mina rör du inte. Det blev en sådan fånig grej, det där mellan oss. Slutade i slagsmål. Han trodde vi "skojbusade" lite, han, i jakten på mina fötter. Helvete heller! Kämpade för mitt liv!

Tycker uppriktigt det är svinjobbigt. Komplex suger verkligen! Varför kan jag inte bara droppa detta? 
I ena stunden tycker jag att jag borde kommit längre med mig själv. Komplex hör tonåren till. Eller?   I vintras kändes fotkomplexet så härligt avlägset. I andra stunden, dvs nu... Nu sitter jag här med mina tassar och komplexar mig för fullt. Inget är avlägset.
Fullt påslag.

Tittar på mina skor och tjurar. Är lite ledsen. Faktiskt. 

Snart är badsäsongen här. Då återkommer jag med ett annat kärt komplex. Givetvis avlägset nu. Givetvis.

Jag förstår att tittar man ut i världen så ter sig mina fötter och mitt huvudbry som banalt och simpelt. Men trots att världen brinner på sina håll så pågår mitt liv här och nu. I det lilla blev detta viktigt för mig. Just i denna stund. Om vi alltid ska ha  omvärldsglasögonen på oss och alltid tänka stort så tappar vi omtanken för den som står precis bredvid. Den personen kan mycket möjligt ha något yttepytte bekymmer som behöver upp till ytan och ut. Ha en sko som klämmer, som i mitt fall. Inget får bli för banalt. Det är den lilla människan som är omvärlden. Dessutom kan inte alla bli krigsreportrar... (Ber jag om ursäkt nu för att jag tar upp tid och skriver om mina fötter?) (Nej.)

Fothelvete.
Våren är på väg. 

Gnäll-Twitter

Så var det fredag. Ett nytt stort underhållningsprogram skulle ha premiär och bjuda upp till dans till fredagstacosen på en av dom större kanalarena. Denna seriestart har såklart haussats upp så mycket som möjligt av kanalen och sannolikt fått mer spaltmeter än annat som borde anses vara vettigare. Det är supervalår. I Ukraina blir läget allt mer spänt. Jag kan fortsätta i evighet. Men... nu har tidningar och lättsmält media fokuserat oerhört på just detta program. Kan vara detta faktum (indoktrinering) måhända i kombination av alla smaskiga och intrikata detaljer som läckt som avgjorde folks/ mitt val av fredagsnöje till en början. Jag ville veta: Hur ska det gå för Steffo? Vem kan tänkas ligga med vem? (Ja, jag var tydligen inte bättre än så) Detta i sin tur avspeglade sig i mitt twittrande. Detta intresse avspeglade sig givetvis i andras flöden. En solklar konsekvens. Det är lite så det funkar. Där reflekterar man direkt om sin omgivning och väldigt ofta om det som sker på TV. Ibland dessutom som om man inte hade en egen TV. Ingen egen reflektion utan bara exakt vad som sker. Ex:
"Zlatan springer ut på kanten!"
"Mååååål!"

Vart vill jag komma?
Igår fylldes mitt flöde med tweets om #letsdance.  Snabbt kom anstormningen från personer som beklagade sig över alla som twittrade om detta program. Inte få beklagade sig över hur man kunde titta på detta program överhuvudtaget.  Jag börjar nästan skratta. Det kan ju inte komma som en överraskning för någon att twitter skulle explodera med Let's dance-tweets?  Att kritisera, agitera, skriva på näsan för hur vi gör våra val av program i soffan väl ganska elitistiskt och nedsättande. Oskönt. Alla kan inte streama Björnes Magasin, hörrni!
I alla år jag har figurerat på twitter har det varit så här i stora penseldrag:

1. Något program, företeelse dyker upp:
Premiär, Melodifestival, Sportevenemang (fotboll och OS inkluderat) SvtDebatt,  Almedalsvecka, Bokmässa, Galor.

2. Det twittras massor under period om detta.
Ex: "En fjäril flög förbi. #Almedalsveckan"
"Neeeeej. #twittboll #blåvitt #gtbftw"

3a. Andra twittrare klagar över att twittrare twittrar.

3b. Andra twittrare klagar över att twittrare twittrar och vill samtidigt befästa att dom ej tittar på den smörjan som anses vara kulturellt andefattig.

3c. Andra twittrare klagar subtilt över att andra twittrare twittrar pga lite fint vara på och kunna twittra från ex Almedalsveckan och Bokmässan.

4. Twittrare som som twittrat (punkt 2) kan ev gå till motangrepp på twittrare som klagat.

5. Twittrare från punkt 3 kastar sten i glashus och går nuts i tweets om något som angår dem.

Här är några allmänna råd till twittrare under punkt 3a.

1. Fortsättt klaga öppet i feeden om det ger dig något. Bered dig på att du uppfattas som grin-Olle som öser sten i lilla glashuset när du själv går all in Almedalsveckan. Alternativt kulsprutar ur dig fotbollstweets och tar på dig huvudansvaret att kommentera engelska ligamatcher till hela Twitter. Det blir dock ganska patetiskt.

2. Avfölj. Står det och faller med att vederbörande twittrade loss under Let's Dance så var det inte rätt från början.

3. Mutea! Du vet att du kan det va? En hashtag. En twittrare. Några timmar. Tex.

2. Stay away from Twitter. Logga ut en stund. Let's dance igår varade i två timmar. Ring en vän.

3. Scrolla förbi.

4. Kanske du egentligen är arg på något annat? Helt ärligt. Vad är det att hetsa upp sig på? Är det så jobbigt att scrolla förbi några tweets? Om ja. Då har du det inte särskilt svårt. Då får jag gratulera dig. Persektiv... (Nilla livscoachar)

5. Låt säga du aldrig går loss. Rantar på om något. Får ett utbrott där du häver ur dig saker och fyller dina följares flöden med taggtråd. Aldrig en dikt över tre tweets när du är vinrusigt poetisk. Du postar inte flera bilder på ditt barn som är så snarlika men där du som mor ser att ditt lilla gos minsann ser heeeelt annorlunda bedårande ut på bild 1 2 3 och 5? Är du alltid måttfull? Skriver tweets i lagom dos, väl fördelade över dygnets alla timmar. Rycks du aldrig med i något? Samtligt du postar är väl avvägt och balanserat. Grattis! Då är du sannolikt en smula tråkig. Du blir bara irriterad när folk ger sig hän över banaliteter. Sorry. Då kan jag inte hjälpa dig. Är även osäker på om Twitter är det sociala media som bäst lämpar sig för dig. 

Personligen följer jag hellre en person som blommar ut ibland än som alltid gör det förväntade. 

Jag skrev 5 tweets om Let's dance igår. Relaterade. Genererade 2 avföljningar. Jahopp.
Det var inte jag. Det är du, säger jag.

Bifogar mina fem bidrag till gårdagens #letsdance-skörd.

Du väljer själv ditt flöde. Mitt rockar. 

Ha en fin lördag!

Sjuk

Golvad.
Sur.

Öronen är lite bakis

4 veckors Melodifestivalande. Inte utan att jag är lite matt i öronen.  Det gick för mycket dåligt på en bra. Har ingen tydlig vinnare i detta gytter av medelmåtta.
Dock är jag helt redo att packa väska och ta mig till finalen och titta på den. Det går bra. Om någon till äventyrs har en biljett över.
Hyser ingen hopp om att Flamingo kommer bistå mig på den punkten. Snåle fan.

Kär!!!

Jajamensan! Det har jag varit länge. I mitt jobb. Just nu inne i en fas då jag är alldeles särskilt förälskad. Wiho!

Kallsvett och feberglans

Då. Då försvann rynkorna. Orimligt.
Porslinshud liksom.

Ett extra härligt sms

Fick sms av mamman i familjen som #LitenEnhet åkerskidor med.

"En underbar kille, stabil, vänlig, artig och mycket följsam. Smälter in med de andra barnen och de verkar ha kul ihop. Han och Jonatan åker mest själv, ibland har Simon och Hampus hängt på.  De kommer förbi och kollar in nybörjarbarnen lite då och då och är hjälpsamma. De är extremt bra på att passa tider. Vi är mycket glada att vi fått låna med honom. Kramar."

Vi kan väl säga att jag är stolt som en tupp! Mitt hjärta. ��

Hopplös

Jag skulle vilja skriva att jag är det. Hopplös. 100 gånger. Hopplös hopplös hopplös. För att bli av med känslan. Men så kommer jag på att jag är ju inte hopplös. Tycker inte om att jag skriver så om mig själv. Tycker mycket mer om mig själv när jag skriver att jag är bäst. Iallafall att jag gillar mig själv. Lite.
Just nu täcks all kärlek till mig själv av en massa gegga av tvivel. Tungt. Därför blir helheten kort och gott hopplös.
Hopplös när jag ligger här i soffan utan mening och mål. Fyller ingen funktion. Inte viktig för någon. Runt mig ett stort mörker. Trodde inte jag skulle halka ner hit efter i fredags. Vill inte vara här. Kan inte ta mig härifrån heller. Hopplös.
Ingen plan. Ingen kraft. Sämst är jag.
Golvad.

Ett fantastiskt dygn

Nu ska jag åka hem. Ett underbart dygn.
Skönt få komma bort och glömma.
Komma ut från skuggorna. Skratta.
Lite rädd för att komma hem.