Nu blire åka av!

Vi kommer att åka! Det blir verkligen av!

Några dagar har gått och jag har med stor tacksamhet varit på sjukhuset och fått beskedet:
- Inte cancer.

Hurra!!

Detta är fantastiskt. Intellektuellt firar varenda cell. Men så länge jag har så här ont så når inte glädjen mina ögon riktigt. Det kommer såklart! Är fortfarande mitt i ett tumult, känns det som.
Tennisbollen i magen växer dessutom. Blöder. Ändrar form. Den måste ut! Men jag fick åka på semester först. Välbehövlig. Starkt smärtlindrad. Hej citodon!

Jag är på inget sätt en orolig själ och är inte rädd för att något ska hända i Turkiet. Andra i min omgivning verkar mer ha ett klandrande katastroftänk:

- Men tänk om... [infoga valfritt skräckscenario där turkisk sjukvård och min hälsa är två parametrar]

Så fungerar inte jag. Vill heller inte lära mitt barn att iaktta onödigt konsekvenstänk heller. Att bli pjoskig dvs.
Det jag vill lära honom är att man ska kämpa på. I just det här specifika fallet med resa/inte resa:
Har min läkare gett klartecken att åka så åker jag och tar mitt barn med mig.

Det ska bli helt fantastiskt.  Om jag längtade innan tennisbollen började lira i magen så är det ingenting mot vad jag gör nu!
Låt mig få lägga mig på en solstol, njuta av god mat, bada och busa med #LitenEnhet. Lyssna på nya ljud och känna spännande dofter. Få komma härifrån. Lägga delar av min hjärna på köksbordet och bara vara en Türkish Delight i en hel vecka.
Bara låt mig få vara det.

Ha det bra! Länge leve All Inclusive med Wi-Fi. 💜