Ser du? Här är cystan.

- Här är cystan. Stor som en knytnäve. Dom mörka partierna är vätska i buken. Det ska inte vara där. Den ena äggstocken hittar jag inte.

Jag fick verkligen koncentrera mig på vad han sa. Det var så mycket information. Dom senaste dagarna har varit fyllda med smärta och massa provtagningar. Nu kom jag förvisso något steg närmre en lösning och jag förmådde mig inte ta in informationen.
Läkaren visade på sin skärm en massa gråa och svarta skuggor och förklarade och förklarade. Pekade och förklarade. Jag svarade plikttroget:
- Okej. Jaha. Mmhm. Jag förstår.
Jag förstod inte. Kunde inte ta in. Det var som om mina öron slog igen ett mentalt lock.

- Jag ska gå och konsultera en kollega, säger han plötsligt allvarligt.

Där satt jag. Tittade runt i undersökningsrummet. Fick en impuls att springa därifrån. Jag struntar i det här!! Detta har aldrig hänt!
Run Forrest. Run.
Men så kom läkaren in med bister min och hundvalpsögon. Fan. Kan han åtminstone inte vara neutral? Hatar ömkande sjukvårdspersonal.
- Jaaaa du. (DRA INTE PÅ SKITEN. KLÄM FRAM DET BARA!!!)
- Som du förstår måste vi gå vidare med den här cystan eller vad det är och vad det finns i. Den kan vara elakartad, som du ju säkert förstår.

NEJ!! Jag förstår ingenting! JAG HADE JU BARA PROBLEM MED MIN SPIRAL!!!

Jag ville kräka rakt ut. Slå honom rätt över näsan. Som om det är hans fel alltsammans.
Gör jag inte. Istället satt jag tyst. Ställde inte en endaste fråga. Nickade. Försökte ta in handlingsplanen jag fick presenterad för mig. Plötsligt är han klar.
- Lovar du? frågade han avslutningsvis.
Jag ryckte till och nickade. Det verkade vara rätt att interagera så. Vet inte vad jag nyss lovat.

Stirrade tomt ut i vad som kändes i en evighet. Läkaren satt tyst. Tittade på mig medlidsamt.
- Nästa vecka ska jag till Turkiet. Går det bra? kom jag mig för att fråga.
- Hur länge blir du borta?
- En vecka.
- Då går det bra.
- Okej.

Tystnad.

Fler blodprov. Jag blir kontaktad. Adjö, adjö. Sköterskorna önskade jag påsklistrat trevlig sommar. Ut i brinnande solen igen. Ut i overkligheten. Det kändes som folk gick i slow motion.

Jag själv simmar nu klädsim på land och håller på att drunkna.