Ååå!! Det gick så bra!

Nu har mina vänner och delar av familjen vi hjälper åkt. Det var ett fint och starkt möte.
Hastigt, arbetsamt men fint.
Frun som huserat alla människor var oerhört trött. Bruten. Det syntes att hon var på gränsen. Om inte annat så sa hon det.
Här fanns mer saker att hämta än dom kunde föreställa sig. Vi fladdrade ut och in genom mitt och grannens garage och hus och uterum. När vi var klara hade vi till bristningsgränsen fyllt stora Ikea-släpet och två bilar med allt man kan tänka sig. Allt från teskedar till barncyklar.

Jag berättade var alla saker kom ifrån. Twitter är svårt förklara och spelade där och då ingen roll. Andemeningen gick fram. Det är många som bidragit. Möttes av förundran och tacksamma blickar. Själv blev jag generad. Ville vifta bort tacken. Dom hade lärt sig säga Tack på svenska. Skitsamma egentligen. Det var inte för tacken jag gjorde det. Men nu kunde dom det.
Berättade om pengarna som kommer komma imorgon. Ville dom skulle veta att snart skulle dom slippa sova på golvet. Kändes nästan grandiost. På ett märkligt sätt. Svårt förklara. Men det var fint. Det var det. Dom blev så glada. Hela tiden sa någon:
- Åh, behövs. Behövs, när det lyftes in något eller såg vad som låg i lådorna.

Det här var så rätt att göra.
Det blev så bra.
Det blev ett hem.