Sitter och fixar lite. Varit och stångats på ett shoppingcenter, fixat julen på en dag. Allt jag skulle gjort igår hände idag. Minus städning. Det faller bort.
Hjärtat slår hårt. Jag blir andfådd. Metallsmak i munnen. Det oroar mig. Blir yr. Får pausa och vila flera gånger.
Men... jag får gjort det jag skulle. Nöjd.
Nu sitter jag här. Pillar. Är medbjuden ut på öl. Orkar inte. Fått sms från några nära vänner som indikerar på oro. Har svarat lite halvdant. Ganska ärligt. Har svarat så det blir tyst en stund. Det är lite knepigt när man mår halvdant. Vissa orkar jag med. Andra inte.
Fick svar av en:
"Försök ta en dag i taget."
Jo. Absolut. Jag gör det. Men det måste väl ändå gå in på någon form av topp tio av allt platt som finns att säga?
"Försök ta två dagar i taget" finns ju inte som alternativ. Det är så lätt att häva ur sig sådant. Meningslöst. Förväntar mig inget. Det är just därför jag helst inget säger till någon. Därför jag hellre bär det tyst inom mig. För skulle jag väl öppna upp för någon kommer det oftast märkligheter eller skuldbeläggande tillbaka. Därför ger det oftast mer för mig att skriva rakt ut i tomma luften såhär.
Orden som kommer tillbaka till mig om jag berättat är sårande och jag får ännu mer att bearbeta.
Det är få som kan relatera eller samtala med öppet sinne. Som inte talar i färdiga repliker och floskler. Som känner och som kan förstå.
Så jag sitter hellre här ensam. Väntar på att hjärtat ska slå mjukt igen. Försöker hitta julen i mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar