Medan ni fortsätter tävla...

Tänk att jag varit helt lycklig idag trots följande:

Gått omkring bland folk kvällstid då man förväntas vara "fin" såhär:

Rufsigt fnussigt otvättat sandhår. Fulaste pyamaslinnet i världen med Musse Pigg. Helt osminkad!!! Shorts!!!

I år först. Till denna resa. Köpte jag mina första shorts. Någonsin. Förutom fotbollsshorts. Komplex.

När jag fyllde 30 någon gång... vågade jag ta av mig till linne igen. Visa hud. Armar. Lång historia. För privat. Vill inte berätta. Satt helklädd från topp till tå. 365 dagar om året ett par år med start maj 1999. 7 år ca. Vistades inte på stranden. Ingenting.

Utan smink. Otänkbart i perioder. Trackad av ex bla. Fått höra hur ful jag är.
När jag var liten fick jag ofta höra att jag såg ut som en kille utan. Tanter tog fel. Som vuxen kan jag se att det bidrog starkt att mamma envisades med att klippa mig praktiskt kort samt att jag fick gå i Hannes gamla kläder. Då såg jag inte kopplingen. Det satte sig.

En vän gick så långt att hon sa:
- Du ser utvecklingsstörd ut.
- Finns ingen fulare än du utan dig utan smink.

Sätter sig när man är 14 år. Djupt. Träffar man killar och män som hittar den svaga punkten är man lite körd. Rätt duktigt.
Så smink på. Vill inte höra det. Det gör för ont. Tycker folk tittar. Jag får dålig hållning och krymper ihop utan min mask.

En stor grej att jag travat runt utan att bry mig. Inte känt mig ovärdig eller hotad. Bara känt mig lycklig. Lugn.

Övervunnit så mycket rädslor på sista tiden. Är så stolt över mig själv. Svårt förklara fullt ut. Det är inte min ambition heller. Här räcker det faktiskt med att jag vet.