I all sin enkelhet älskar jag hotellet redan. Älskar den här resan. Allt den står för. Oberoende. Nu sticker jag. Lämnar skiten bakom mig.
Flygningen får funka helt enkelt.
Aldrig bott på så enkelt hotell. Men jag bryr mig inte längre. Nu är det annat. Avkoppling står i fokus. Sol. Tacksamhet inför livet. Tiden med min son. Det genuina. Allt finns där. Det som vi behöver.
Pool. Nära till strand. Frukost. Sol. Värme.
Vi ska packa ner Monopol och kortlek. Jag ska inte tantbada. Skit i frisyr och fåfänga. Allt med att hag ser ut som en kille utan smink eller har en drake på magen... Nu får det stanna hemma.
Stanna hemma får även stress över jobb, pappas sjukdom och min egen. Alla sorgetankar på kärleken som inte blev lämnar jag i ett frysfack. Nu är det semester. På riktigt. Min första semester i hett land sedan jag fick diagnosen 1996 och det känns så spännande och befriande. Jag känner mig stark och fri.
Ämnar bo i min bikini. Ska låta solen slicka min kropp och njuta som ett fullblodsproffs. Ja , ja... insmord. Givetvis.
Borta är tiden när man gick runt poolkanten inoljad i en lokal billig olivolja. Fanken vad det stank.
På lördag sticker vi. Det är större än ni någonsin kan ana.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar