Avslutar med att medicinerna spökar. Rejält. Fan. Det sköljer över.
Vet vet vet att jag ska vara tacksam det inte är en huvudvärksattack med Herr Horton och jag hade behövt sätta en spruta morfin i benet. Vet vet vet...
Men det är inte kul heller när medicinen kryper omkring inne i kroppen som en ilsken orm. Vrider sig. Får mig att kallsvettas. Må illa. Plötsligt ska allt ut.
Snabbare än man hinner med. Mun. Näsa. Spyr livet ur mig så det svartnar för ögonen och när jag är klar får jag ligga på toagolvet en stund. Konstaterade idag att det var dammigt. Men skönt att det var så svalt.
Har legat på det där jävla toagolvet så många gånger. Sovit. Påklädd. Naken. Nerspydd. Avsvimmad. Ensam. Allt. Vet hur mitt klinker luktar. Har fortfarande inte blivit färdig ta bort den där nagellacksfläcken som syns endast om man ligger ner.
Hur som helst. Ormen är ute. För nu. Kanske kan sova nu. Det är en väldigt ovälkommen gäst i mitt liv.
Men jämfört med Herr Horton är det en kär vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar