Kul kväll. Okul slut.

Fantastisk eftermiddag igår. Kväll. Natt.
När jag kom hem på morgonen var det ljust. Vackert. Jag var så trött. Ville sova.

Såg honom direkt. Han låg i mitt uterum.
Jag gick från trött till klarvaken på mindre än 0.1 sekund. En fruktansvärd känsla. Det är någon i mitt hus. Jag känner inte honom. Vad gör han där? Vad vill han mig?

Brutit sig in. Nu låg han och sov i mitt uterum.
- Jaha. Är det nu man ringer polisen? tänkte jag.
- Ja. Det är det nog.

112.

- Vad fan gör du här?

- I don't understand swedish. It was cold.

Sedan var det 27 väldigt långa minuter då jag fick hålla denna man lugn med larmoperatören som stöd i luren. Polisen dirigerades till fel adress och det dröjde.

Surrealistiskt. Bjöd honom på vatten och te. Gav honom filt. Han fick låna en tjocktröja eftersom han frös så. Skakade.  Tände av. Tyckte tröjan var fin. Han hade likadan fast röd och så undrade han om han kanske kunde få behålla tröjan.

- Nej, det är min sons. Det går inte.

Så skällde jag på honom lite. Pratade med larmtjejen. Väntade. Ville bara fota iväg honom. Få bort honom härifrån. Han smetade ner mitt hem. Kränkte mig och min trygghet. Återigen blev jag hotad. Fick försvara mitt revir. Slå på överlevnadstänket. Hur vet jag om han flippar ut? Blir våldsam? Om han fick för sig att ligga skulle vara skönt. Vad vet jag. Han såg minst sagt påtänd ut. Eller som att han hade varit.

En ung kille. 25? Dansk. Pratade dålig engelska. Dålig danska också. Blev inte klok på vilket språk han föredrog. Persiska? Frös gjorde han. Skakade. Något kopiöst. Trots att det inte var kallt. Alls.

Blev inte klok på honom alls. Han tittade på mig närmast förälskat. Som ett barn tittar på en upptänd gran ungefär. Tindrande.

- Can I go to bathroom? Sa han och reste sig hastigt.

- You stay there. Don't move. You just wait for the police, svarade jag och klämde i från tårna. Lovar att jag sköt blixtar från ögonen. Så arg. Då satte han sig. Svepte filten om sig igen. Skallrade tänder.

Fanns inte att han skulle in i huset. Att han skulle upp och få en chans att få tag på något tillhygge. Inte vet jag. Han hade hellre fått pissa ner sig.
Han lydde snällt. Frågade istället om jag hade en iPhone -laddare. Det hade jag inte.

Normala människor ringer taxi. Inte ett steg på någon annans tomt tar man. Ännu mindre bryter man sig in. Detta förklarade jag för honom. Men det var att skjuta över målet med flera fotbollsplaner.
Han fick en extra filt istället. Kunde inte polisen komma snart?

Vi småpratade lite. Försökte.  Larmcentralen bad mig ställa vissa frågor. Men han svarade yxskaft. På allt. Psykfallsvarning. Hon var så behaglig. Berömde mig. Det gillade jag där och då. Få beröm. Konstigt va? Men jag blev lugn av det.

Hur kom det sig att han inte gått in i själva huset då? På det svarade han att han inte ville skrämma mig. Okej.

Men om mitt barn hade varit hemma. Gått ner och sett honom? Han hade blivit förstörd för resten av livet. Mitt mörkrädda barn. Jag hatar dig redan för det. Man ska inte ha främmande män i sina hus, behöva gulla med dem i väntan på polis. Få massa minnen från våldsamheter jag tidigare varit med om i mitt liv uppväckta där och då. Bli översköljd. Det är ju inte bara att du ligger här din jävla idiot utan du gör mig illa mer än du fattar. Min värsta mardröm. Komma hem. Så är någon i huset. Du har ingen koll. Jag hade ingen koll.

När polisen väl kom var det som jag fick gelé i knäna. Två stora poliser klev in i mitt hus och jag kände direkt hur tårarna trängde fram. Hur det släppte liksom.
Går inte att beskriva.

Pratade länge med en polis.
Förhör. Jag grät rätt mycket. Kände mig uppriven. Bad om ursäkt för jag hade stökigt. Relevans!

Sedan lät jag honom gå på toa innan de åkte. Märkligt av mig också: sak 132.  Förvissade sig om att jag hade någon att ringa. Vilket jag ju har. En hel telefonbok.
Han frågade igen om han kunde få behålla tröjan och ett unisont NEJ från poliserna och mig. Så log han mot mig.

- Thank you for the help.

Sen åkte dem. Jag tror att jag grät ut en mindre insjö. Ett lättnadens och ilskans gråt på samma gång. Den eftersläpande rädslans. Så skulle jag ringa någon. Ingen svarade. Panik. Grät. Ringde. Ingen någonstans.

Då i affekt en tweet om någon var vaken.
Behövde någon. @Gummidjuret var vaken. Han fick några panikartade ord och jag fick några lugnande ord tillbaka. Det räckte iallafall just där och då för kunna somna. Tack!

En märklig dag denna. Funderat mycket. Lagt i fack. Velat vara ensam. Blivit inbjuden av fina vänner idag. Men tackat nej. Vill stå emot impulsen av fly här ifrån. Detta är mitt hem. Jag bor här. Det ska inte en förvirrad man få ändra på. Inte ens en dag. Då är det lätt det blir två.
Jag är rädd för att han ska komma tillbaka. Att det inte är första gången han lånat mitt uterum. Det bedömde poliserna som mycket liten.

En väldigt obehaglig upplevelse. Som slutade väl. I den mening att jag inte kom till fysisk skada. Men han må vara harmlös. Det visade sig så. Dock fick han väldigt mycket av min trygghet med sig.

En hel Malmönatt utan incidenter. Så är det hemma. Väl hemma. I mitt eget hem. Där. Jag blir faktiskt ledsen.