Generöst

Han vill komma hålla mig sällskap efter sitt kvällsjobb. Sova över. Köra mig i morgon bitti. Hålla om. Krama.
Han finns alltid där för mig. Om jag vill.
Har tackat nej. Alltid.
Men varför ska jag vara ensam egentligen? Hatar ju det? Jo. Kännt någonstans att jag har förpliktelser mot den här andra. Utan att vi för den sakens skull varit tillsammans. Jösses. Nej. Otänkbart.

Nu. Nu finns ingenting. Kanske en vaxpropp av socker i mitt öra av allt sött som hällts i det. Det blev massa ord sagda. Inget gjort.

Så varför jag inte stegar vidare och tackar ja till allt härligt som erbjuds begriper jag inte riktigt. Hm. Att fundera på.

Skärpning Nilla.