Här hänger ett styck starkt barndomsminne.
- Har du flyttat tomten, mamma?
24 steg. Sedan var det jul. Äntligen. Innan jag ens kunde räkna så förhöll jag mig till alla dessa små steg. Längtade till den där lilla tomten kommit upp till första svängen. Förbi ljusen. Sakta men säkert.
Tills den var ända framme hos stortomten. Då. Då var det Julafton.
Vi barn fick under inga omständigheter flytta tomten. Det var nämligen så att tomten var försedd med en nål och nålen kunde sticka hål i tapeten.
Med vuxna ögon tror jag att det egentligen handlade om att behålla husfriden. Med tre viljestarka barn skulle mamma och pappa behöva ta in en fredsmäklare för att få ordning på tomteflytteriet om det skulle bli tokigt. Så viktig var denna kalender för oss.
Mamma hade gjort den själv. När vi flyttade hemifrån satte hon sig åter med sax, säckväv, filt och gjorde en kopia.
Det är egentligen aldrig någon som förstår den. Flytta en sketen tomte liksom. Förstår hur mycket förväntan och jullängtan som bor i den här. Därför är jag glad att min påg älskar den. Han förstår.
Den har ju alltid funnits i hans liv.
Han har inga syskon.
Vi har inga tapeter.
Han får flytta tomten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar