Sjuka människa

Det är jag det. Jag får för mig att jag är mindre älskvärd om jag väger mer. Dumt. Ser hur dumt det ser ut. Som att det skulle sitta i vikten. Som om mitt värde skulle sitta i en siffra som en våg visar. Det är ju helt sjukt. Jag är helt sjuk.

Ingen kan gilla mig. Ingen som vet hur jag såg ut förut kan gilla mig. Sådär som i kär. Går inte. Jag är som en elefant.
Känner folks medlidsamma blickar.
- Stackarn, vad hon lagt på sig.
- Wiiha, har ni sett fettoNilla?
Känner skadeglada blickar.
Eller så är det inbillning alltsammans.

Vad som inte är inbillning är att byxor och kläder spänner. Vissa saker får jag faktiskt inte på mig. Idag när jag köpte byxor fick jag plocka in en 38. Det är inte inbillning. Fakta. Rakt i nyllet. Gör mig så oerhört ledsen. Påverkar mig. Känner mig så ful och för mycket. Som Gulliver när han kommer till Lilleputt land, skulle jag tro. Utan någon möjlighet att förändra. Pissmedicin. Ja. Här ser jag mig som ett offer. Jag lägger mig på altaret!

Jag kan skoja om mina chips och popcorn och dåliga kostvanor. Men sanningen är en annan. Jag är rätt noga med vad jag käkar. Måste vara det med tanke på medicin och sjukdom. Har en ganska strikt diet jag måste följa. Så har inte tryckt i mig massor med mög.
Sjukdom gör att jag inte får träna. Har det emot mig. Kan inte påverka som friska kan. Är helt styrd av andra parametrar och frustrationen är så stor. Jag vill bestämma. Framförallt över min vikt. Kan inte det.

Hatar när jag nu tackar nej till saker för jag skäms över hur jag ser ut. Vill inte gå på fest eller träffa folk när jag är uppsvullen och ansiktet hänger och är bortdomnat. Är trött på få pikar på vad jag äter och inte äter. Jag mår illa av min medicin och äter konstiga saker. Är glad jag kan äta någonting överhuvudtaget. Är trött på mig själv för jag sätter sådant värde i vad jag väger. Att jag just nu är så ful att jag duschar i mörker. Jag fattar ju att det inte är normalt.

Är trött på alla förstå-sig-på-are. Nej. Ni vet ingenting. Ni vet ingenting hur det är att vara jag. Lika lite som jag vet hur det är att vara du.

Alla kommentarer kring min vikt. Sluta. Jag kan inte hjälpa varken upp eller ner. Sluta värdera mig. Gör det så mycket själv!

Ett axplock:

- Oj vad snygg och smal du är
- Vad bra du tjockat till dig!
- Du måste äta mer!
- Bra du äter, innan var du för tunn!
- Jag gillade dig bättre som skinny.
- Mår du bra? Inte sett dig på länge men du har... ja...
- Du kan ju lukta på osten. Det blir du inte fet av.
- Ska du verkligen ha den bullen? Tycker du lagt på dig på sista tiden.
- Äter du frukost? Inte? Men vad åt du igårkväll? Till lunch då?
- Ska du inte satsa på få lite juicy ass också nu när du ändå är på gång?

SLUTA!

Jag vill inte höra. Era ouppfostrade människor. Era "roliga" supportande människor. Samtliga vet att jag är sjuk.

Jag väger mig aldrig. Men jag ser. Kläderna talar om tillräckligt.

Behöver ingen som förstärker spökena.
Är så makalöst irriterad över att inte ha kontrollen själv. Ibland, som ikväll, tangerar jag att bli bitter. Ledsen.
Vet inte vad jag är mest ledsen över heller. Det faktum att jag gått upp i vikt eller att jag ledsen för att jag blir så bedrövad då jag ju fattar att detta inte är sunt. Alls.
Jag vet att jag är lika bra idag som för x antal kilo sedan.
Jag vet att jag inte ska gömma mig. Tacka nej till saker. Intellektuellt. Jag vet allt det där. Ändå...

SÄMST.

Vad ska jag göra? Vet inte. Är inte i stånd att tänka ut det. Just nu. Borde-listan är lång. Men Måste-listan är kort: Överlev.

Jag är inte i skick till några gräv i mig själv. Behövde rasa ut.

Har jag berört på något vis och fått någon begripa att viktkommentarer alltid är onödiga oavsett håll, är jag nöjd.

Orkar inte mer.
Nu prova nya byxor i hemmiljö.
Hoppas på jackpot-feeling framför spegeln.